Gud hjälpe bordtenniskommuniteten!
Semifinal i Spanish Open. Två sydkoreanska världsspelare (Oh Sang Eun och Lee Jung Woo) ska mötas och står och bollar in mot varandra inför nästan tomma läktare. Stora blaffiga sponsorbilar är strategiskt placerade utanför hagen för att synas i bild under sändningarna. Enstaka applåder ekar i hallen. Under finalpasset senare under dagen är där något mer folk till städes men det hjälper liksom inte. Illa vald popmusik förstärker intrycket av kommersiell yta och ödslighet. Webbsändningen förmedlar bilden av en sport utan självförtroende, en sport som har blivit beroende av marknadskrafterna och som väljer konventionell förpackning istället för att odla sin särart. Oh Sang Eun står och pratar med sin coach Yoo Nam-Kyu medan spanska cheerleaders dansar till själlös europop. Tjo och tjim, men samtidigt tomt och konstruerat. Prisceremonierna på touren är också ett kapitel för sig - handlar nästan alltid om en veritabel uppvisning i dålig smak och stereotyper. Showerna tycks iscensatta av personer med lika torftiga musikaliska och kulturella preferenser som Silvio Berlusconi, eller nån. Och det är jävligt illa.
Semifinal i Spanish Open. Två sydkoreanska världsspelare (Oh Sang Eun och Lee Jung Woo) ska mötas och står och bollar in mot varandra inför nästan tomma läktare. Stora blaffiga sponsorbilar är strategiskt placerade utanför hagen för att synas i bild under sändningarna. Enstaka applåder ekar i hallen. Under finalpasset senare under dagen är där något mer folk till städes men det hjälper liksom inte. Illa vald popmusik förstärker intrycket av kommersiell yta och ödslighet. Webbsändningen förmedlar bilden av en sport utan självförtroende, en sport som har blivit beroende av marknadskrafterna och som väljer konventionell förpackning istället för att odla sin särart. Oh Sang Eun står och pratar med sin coach Yoo Nam-Kyu medan spanska cheerleaders dansar till själlös europop. Tjo och tjim, men samtidigt tomt och konstruerat. Prisceremonierna på touren är också ett kapitel för sig - handlar nästan alltid om en veritabel uppvisning i dålig smak och stereotyper. Showerna tycks iscensatta av personer med lika torftiga musikaliska och kulturella preferenser som Silvio Berlusconi, eller nån. Och det är jävligt illa.
