 |
| 张继科 |
Taku Takakiwa, japanen med den vissna handleden, rankad fyrtiofemma i världen slår ut en, vad ska man säga - belastad - Zhang Jike i en av kvartsfinalerna i Austrian Open. Olympiske mästaren Jike ser låg och oinspirerad ut, men också spänd, pressad. Rörelsen är stabbig vid bordet och han gör många enkla missar. Efter 34 minuters spel är han planenligt i ledningen med 3-1 i set och har 9-6 i femte - ändå ser det ut att kunna gå åt pipan precis vilken sekund som helst. Det gör det också. Koncentrationen försvinner när den som bäst hade behövts. Han får ytterligare en chans vid 10-9 men det vill sig inte. Japanen vänder, vinner tre raka set och matchen. Zhang Jikes förlust känns naturlig - han har hela matchen tydligt signalerat den, haft en mental dörr vidöppen ut mot den. Hans insats i Squad Trials på hemmaplan inför VM var också tveksam. Liu Guoliang kritiserade honom för att inte sikta högre när han väl hamnat på den fjärde plats som krävdes för att gå vidare. Inget gott tecken att man inte ger 100%, fastslog demoncoachen. Guoliang tog i intervjuer också upp något som Zhang Jike haft problem med sedan barnsben - nämligen sin häftighet, sitt humör. Chief G. menade att han fortfarande inte kommit tillrätta med det här och att det är hög tid att ta sig an problemet. Vi drar oss till minnes Zhang Jikes surmulenhet förra året då han
undlät att ta den ytterst snälle och förvånade Ma Long i hand efter en match där han fick stryk enligt bordtenniskonstens alla regler. Trist att se, framförallt på toppnivå. Även om han bad om ursäkt i efterhand..
Zhang Jike vann VM-guld och OS-guld vid 24-års ålder, tog hem Grand Slam och är inskriven i historierna för evigt. Pengarna rullar in, bilarna rullar ut och solglasögonen åker på - och en sådan utveckling kan förstås vara av ondo. Kan definitivt kännas andefattig och en smula beklämmande i alla fall. Den kinesiska nyrikedomen i form av en styck gudabenådad bordtennisspelare med guldkedjor, rolexklocka och divalater - sorgligare blir det liksom inte. Men riktigt så illa är det väl inte? Någon skriver i en forumtråd att folk i Kina tycker att Zhang Jike är en arrogant person. Möjligtvis har han en något naiv självbild, men arrogant, nää. Han är ju inte så gammal, pojken. Själva bombastiken är nog viktig för honom. Han vill vinna, vara störst, men det är klart - har han ett behov att vara störst mer än att bara vara - bäst, så kan det bli problem. Och så länge inte framgången är behäftad med ett mer gediget växande på det personliga och känslomässiga planet så gör coach Guoliang klokt att hålla ögonen på honom. Han har att ta tag i sådant, Zhang Jike. Tid finns. Och flera tävlingar har han på sig att hitta en bättre mental bas innan det är dags för VM i Paris där han förstås kommer att lägga på ett kol och ge allt. Igen.
Adios & see you soon, Mr. Jike.
I semifinalen utgör sedan inte Taku Takakiwa något som helst problem för en nervöst leende Hao Shuai som hela matchen igenom verkar tro att hans motståndare är mycket bättre (han slog ju faktiskt Zhang Jike!) än vad han i själva verket är. Men inget större motstånd bjuds från Takakiwa. Hao Shuai, rankad som nummer tretton i världen, vinner med 4-0 och man förstår att denne japan aldrig mer kommer att tillåtas vinna mot någon kinesisk toppspelare.
Unge Fang Bo (WR.74) möter i sin semifinal den rutinerade taiwanesen Chuang Chih-Yuan (WR. 7) - och gör det med den äran. Vinner med 4-1 i set och har koll hela vägen. I andra omgången slog han ut sydkoreas stjärna Ryu Seungmin (WR. 20) med samma siffror.
Således internationellt genombrott för Fang Bo som tar hem sin första World Tour titel genom att besegra landsmannen Hao Shuai med 4-2 i set i finalen. Efter prisutdelningen poserar han stolt och glad tillsammans med sin lika stolta och glada familj. Hela tjocka släkten har alltså åkt till Österrike och är församlade just till hans allra första triumf på den internationella scenen. Vilken lycklig slump, va. Hmm, är det lavat? Good old friendship! Konspirationsteoretikern vaknar.
