EM-reflektioner 1

Europamästerskapen är över och Sveriges herrar lyckades med nöd och näppe ta sig till kvartsfinal där det dessvärre blev tvärstopp mot Tyskland. Förlusten är inget att säga något om - tyskarna var för starka, men samtidigt kändes den svenska insatsen en smula disharmonisk. Ansiktsuttryck, hållning och kommentarer, både under spelet och i setpauserna vittnade om att saker och ting inte stod helt rätt till. Det verkade inte finnas så mycket att falla tillbaka på mentalt när det blev uppförsbacke i matcherna. Mindre avstånd till att behöva pysa ut massa känslor än till att hämta nytt syre ur inre samling och tilltro till den egna förmågan. Det fanns något jagat och forcerat över svenskarna. Ett lynnigt beteende såg man också här och var i damernas lagmatcher. Irriterade blickar och joxande mot motståndarbänk, ett illa dolt missnöje över hejande och klappande vid svenska förlustbollar. Frustration och känslighet. Di svenske såg helt enkelt inte ut att ”ligga rätt i skallen” och må så bra i hagen. Känslan och tonen vid setpauserna skiljde sig också markant mellan de båda lagen i herrarnas kvartsfinal. Och det berodde inte bara på att vårt landslag var pressat och tyskarna förde tillställningen, nej, nej, här såg det ut att handla om något annat - om förmågan till samling och om bristen på densamma. Den skarpögde noterade också en viss fnissig snicksnackighet på den tyska spelarbänken mellan varven, och sånt ser ju aldrig bra ut. Beteendet kan ses både i den svenska ankdammen och ute på djupare internationellt vatten hos yngre spelare. Således har vi att stämma i bäcken och samarbeta för att kultivera och fostra bordtennisungdomen till att bli snälla och skötsamma hedersknyfflar (Timo says hello...) istället för skitsnackande snorvalpar.