2009, gjorde jag ett försök med en tränarkollega igen. Det var härligt att spela, men kroppen kändes märkvärdigt trög, ovan, och sinnet var bångstyrigt och fullt av motstånd. Det blev inte mer än 15-20 pass det året. Några enstaka kvalitetspass, resten var inbollning följt av matcher. Ofta i en tom hall. Med en och samma träningspartner. Jag var tvungen att ta det lugnt, inte överdosera utan istället bygga i ro, anpassa mig till nya förutsättningar, försöka skulptera fram en ny spelare ur mig själv. Så sakteliga. I år har det fortsatt i ungefär samma stil fram till i somras då jag fick lust att prova mig mot vassare motstånd. Jag körde ett par pass med några tidigare pingiskollegor i en grannklubb som huserar i div 2, och lyckades hålla någorlunda jämna steg med dem. Jag fick med mig några matcher vilket gav mig mersmak, och jag fick med mig - ett ryggskott.
Nu har någon månad gått, kroppen är någorlunda hel och ett par pass är avklarade. Det är dags för comeback, och det på pingisens bakgård: Vi har anmält ett lag till en motionsserie som vi har fått veta innehåller spelare i ålderspannet 20-70 år. Enligt uppgift ska rena motionärer blandas upp med aktiva klubbspelare från div 3, 4 och 5. En del "gamla uvar", fd aktiva spelare, ska också vara med i serien - och det slår mig att även jag själv måste räknas till denna kategori numera. Min primära förhoppning är att kroppen ska hålla och att glädjen i projektet ska få bestå. För det går inte att komma ifrån att jag behöver den här sporten i mitt liv. Jag har alltid känt så. Pingisen är en livslång kärleksrelation. Det handlar om en passion, om uttrycksmöjligheter, kreativitet, ett slags språk som jag inte vill klara mig utan. En sekundär förhoppning skulle kunna vara att en ny version av mig som bordtennisspelare ritas fram ur de gamla resterna, en figur som skjuts upp i full storlek vid bordskanten och börjar göra livet surt för motståndarlagen. Jag får lov att återkomma till detta någon gång i december då första hälften av serien är färdigspelad.
