Läser aktivitetsrapporter på Svenska Bordtennisförbundets hemsida. Det är inga långa dokument, mer av sammanfattande karaktär, men ofta väl valda ord om spelare, matcher, träning och teknik, om detaljer att förbättra och lägga större vikt vid. Egentligen borde alla aktiva ta sig en titt på och idissla materialet. Man känner den goda intentionen och grundligheten i sportchef Anders Johanssons och Peter Karlssons teknikanalys från EM i Gdansk. Samma känsla av noggrannhet infinner sig när man läser Pernilla Anderssons rapporter från när och fjärran. Vår förbundskapten på damsidan är av tonen att döma en både klok och varm person. Det kan faktiskt vara så lyckligt att vi har fått helt rätt folk till våra seniorlandslag. Men så läser jag vidare, tar del av organisationsbygge, måldokument och diverse visioner för svensk bordtennis. Blir plötsligt bekymrad över delar av förbundsverksamheten. Hur väloljad är egentligen den svenska modellen? Arbetssättet som ska föra oss i riktning mot vision känns trevande trots att måldokument och handlingsplan finns på plats. Processen tycks vara märkvärdigt långsam. År 2000 framlades ett måldokument som inte verkar ha följts upp nämnvärt. Tio år senare startar ett nytt arbete med ett nytt måldokument. Nu får många personer komma till tals. Rörelsen inventeras. Det pratas och utvärderas och delegaterna får hemuppgifter. Det verkar bra, tänker jag. Men allt måste ut på demokratiska remissrundor och en börjar så smått fundera över om inte ett maktfullkomligt centralstyre hade varit mer effektivt. Ett klädsamt strukturellt självförtroende av kinesisk modell? Nåja, men ett något mindre demokratiskt förfarande kanske.. Några hemuppgifter färre, ett par remissrundor kortare? Så man slipper oroa sig för att apparaten inte ska fungera. Nivån på aktivitetsrapporter och utvärdering är en aning ojämn Det är inte lätt. Mycket måste stämma. I valet av ansvariga personer i det gemensamma bygget måste det skarpaste och godaste omdömet få råda. Vassa armbågar filas ner. Finns en risk annars att sådant här utvecklas till riktigt svårlöst tjafs, med prestigeproblematik och stridigheter inom leden. För att folk är folk, och för att verksamheten här är något vag i konturerna samtidigt som resultaten uteblir.
Blir bekymrad över delar av förbundsverksamheten. Hur väloljad är egentligen den svenska modellen? Arbetssättet som ska föra oss i riktning mot vision känns trevande trots att måldokument och handlingsplan finns på plats. Processen tycks också vara märkvärdigt långsam. År 2000 framlades ett måldokument som inte verkar ha följts upp nämnvärt. Tio år senare startar ett nytt arbete med ett nytt måldokument. Nu får många personer komma till tals. Rörelsen inventeras. Det pratas, utvärderas och spretar förstås rejält. Men det behöver luftas, samsas, tas vidare, och mer samstämmigt så, allt. Det verkar bra, tänker jag. Sedan läser jag om delegater, hemuppgifter, demokratiska remissrundor och börjar så smått fundera över om inte ett maktfullkomligt centralstyre hade varit mer effektivt. Ett klädsamt strukturellt självförtroende av kinesisk modell? Önskvärt rentav? Nåja, men ett något mindre demokratiskt förfarande kanske.. Några hemuppgifter färre, ett par remissrundor kortare? Hur som haver: Ansvarsområden och resurser verkar vara i obalans. Apparaten för i synnerhet elit/landslagsbygge känns otydlig. Nivån på aktivitetsrapporter och utvärdering är på vissa håll riktigt skral för att vara på förbundsnivå. Det är inte lätt. Mycket måste stämma. I valet av ansvariga personer i det gemensamma bygget måste det skarpaste och godaste omdömet få råda. Vassa armbågar filas ner. Finns en risk annars att sådant här utvecklas till riktigt svårlöst tjafs, med prestigeproblematik och stridigheter inom leden. För att folk är folk, och helt enkelt för att verksamheten är något vag i konturerna samtidigt som resultaten uteblir.
Blir bekymrad över delar av förbundsverksamheten. Hur väloljad är egentligen den svenska modellen? Arbetssättet som ska föra oss i riktning mot vision känns trevande trots att måldokument och handlingsplan finns på plats. Processen tycks också vara märkvärdigt långsam. År 2000 framlades ett måldokument som inte verkar ha följts upp nämnvärt. Tio år senare startar ett nytt arbete med ett nytt måldokument. Nu får många personer komma till tals. Rörelsen inventeras. Det pratas, utvärderas och spretar förstås rejält. Men det behöver luftas, samsas, tas vidare, och mer samstämmigt så, allt. Det verkar bra, tänker jag. Sedan läser jag om delegater, hemuppgifter, demokratiska remissrundor och börjar så smått fundera över om inte ett maktfullkomligt centralstyre hade varit mer effektivt. Ett klädsamt strukturellt självförtroende av kinesisk modell? Önskvärt rentav? Nåja, men ett något mindre demokratiskt förfarande kanske.. Några hemuppgifter färre, ett par remissrundor kortare? Hur som haver: Ansvarsområden och resurser verkar vara i obalans. Apparaten för i synnerhet elit/landslagsbygge känns otydlig. Nivån på aktivitetsrapporter och utvärdering är på vissa håll riktigt skral för att vara på förbundsnivå. Det är inte lätt. Mycket måste stämma. I valet av ansvariga personer i det gemensamma bygget måste det skarpaste och godaste omdömet få råda. Vassa armbågar filas ner. Finns en risk annars att sådant här utvecklas till riktigt svårlöst tjafs, med prestigeproblematik och stridigheter inom leden. För att folk är folk, och helt enkelt för att verksamheten är något vag i konturerna samtidigt som resultaten uteblir.
