Svensk dampingis

Skillnaden är stor - inte i ålder, men i spelskicklighet - mellan förra postens huvudperson, kinesiskan Liu Shiwen och de yngre svenska landslagsdamerna. Inget konstigt alls. De kinesiska damerna har befunnit sig i en kunskapsrik och väloljad pingisapparat sedan barnsben, medan våra svenska damer har fått ta sig framåt så gott de har kunnat - på sin fritid - i den ankdamm av klubbträning, seriespel, helgtävlingar och träningsläger som utgör kärnan i den svenska modellen. Man vet ju det här, men det hindrar inte att man ibland bekymrar sig en smula över hur svensk dampingis mår. När det kommer till internationella framgångar går det alldeles för lång tid mellan varven.. Vi tittar tillbaka: Under 70-talet var Ann-Christin Hellman från Varberg rankad etta i Europa, var som bäst rankad sjua i världen. Hon vann Europa top-12 1975 och -76, var i EM-final -74. Sedan fick vi vänta 20 år.. till 1994 då Marie Svensson från Baskemölla på Österlen klev fram och vann EM-guld i Birmingham. Åsa Svensson var också med och lekte bland de bästa i Europa då, även Pernilla Pettersson tog för sig bra under perioden. Nu har det snart gått 20 år igen - utan större succéer, bortsett från skrällen i Zagreb 2002: EM bronset i lag, det får inte glömmas. Nåväl. I oktober spelade den svenska damtruppen både EM i Gdansk och Swedish Open Championships i Eriksdalshallen i Stockholm. I EM slutade man 21:e plats. I SOC vann de inga matcher. Det blev inte ens några setvinster, jo Matilda Ekholm (WR 70) lyckades knipa ett set mot sydkoreanskan Dang Ye Seo (WR 52, exkinesiska). Därmed bättrade hon på svenskornas samlade setstatistik till milt sagt beskedliga 1-24. Matilda är Sveriges bästa damspelare och den enda som förmår utmana uppåt för tillfället. Men så är de nya landslagstjejerna också väldigt unga. De är faktiskt så pass unga och lovande att de knep ett UEM-lagbrons i somras - så man får liksom gilla läget, bida sin tid, ha is i magen - eller bita sig i armen.. För även om de här tjejerna i sinom tid kommer att ta för sig något mer i internationella seniorsammanhang så har de just nu inte någon tuffare konkurrens om landslagsplatserna. Tittar man på senior-SM resultat från de sista 4-5 åren så utkristalliserar sig en återkommande grupp spelare. Men ingen av dessa (förutom Ekholm då) finns med i den svenska landslagstruppen för närvarande. Marie Olsson (f.84, SM-guld 2006, 2008, finalist 2011) har rygg och axelproblem, men spelar med den äran på SM år efter år. Malin Pettersson som vann SM 2010 (f.91) har tackat nej till landslagsspel. Marie Persson (f.86, semifinalist 2011) likaså. Carina Jonsson (f.79, SM-guld 2003 och 2004, finalist 2010), har ett besvärligt diskbråck som fått henne att lägga av. Det finns mer än en handfull spelare till: Caroline Wersäll (f.86, semifinalist 2010), Sandra Johansson (f.81, SM-guld 2002). Kajsa Andersson (f.81, kvartsfinalist 2010 och 2011), Susanna Wigow (f.83, SM-guld 2005, Linda Mernsten (f.81, finalist 2005 och 2006), Madeleine Melcher (f.90, åttondelsfinal 2009-2011), Sara Rask (f.88, kvartsfinal 2011) m.fl. Summan av kardemumman är att samtliga fortfarande är i en ålder då de rimligtvis borde ha flera års elit och landslagspingis framför sig, men man verkar nöja sig med den svenska elitserielunken, eller spel i andra ligor. På tal om ålder: På EM i Gdansk var de tre holländska guldmedaljörerna i lagfinalen 27, 38 och 42 år gamla. De 16 bästa damerna i singelspelet hade en medelålder på 29,5 år. Den nyblivna europamästarinnan Li Jiao är 38 år gammal. Något tillspetsat menar jag att det finns en drös svenska spelare som inte borde ha något val. Eller.. uttryckt på ett annat sätt.. det skulle vara önskvärt att de kunde finna pingislivet så pass attraktivt att de ville satsa några år till. Nog borde man kunna se möjligheter till utveckling snarare än stagnation eller avveckling. Vad krävs för att få de bästa med i skutan? Finns det organisatoriska och strukturella orsaker till deras frånvaro? Brist på mer genomgripande helhetslösningar för de aktiva, brist på medel, kunskap, på intresse och engagemang? Hur betraktar de aktiva själva sin idrott? Finns det samhälleliga konventioner och förväntningar som leder bort spelarna från en mer uttalad satsning på bordtennisen? Vilka förändringar bör göras för att bättre ta tillvara den spelkvalitet vi har i leden? Hur skapa ett klimat som tydligare uppmuntrar till en tydligare konkurrens om landslagsplatserna?