Dyster svensk OS-insats i singelspelet

Pär Gerell (WR:80) utslagen i första omgången mot coola Egyptiern El-Sayed Lashin (WR:123). Gerell verkar obalanserad, nervös. Lashin utstrålar motsatsen och vinner följaktligen matchen med 4-3 (7–11, 11–4, 11–8, 12–10, 8–11, 8–11, 11–9). Jörgen Persson (WR: 90) vinner i första ganska enkelt mot fyrfaldige afrikanske mästaren, den 37-årige nigerianen Segun Toriola (WR: 139). Jag minns Toriolas oväntade framfart i Peking-OS. Han slog ut Jean Michel Saive och var därefter på vippen att besegra en skakig sydkoreansk världsspelare i form av Oh Sang Eun - som dock lyckades ta sig samman och vända matchen. Det är alltså med en viss bävan man riggar iPaden och kör igång matchen på SVT Play. Vilken form har Persson, undrar man.. Har han tappat mycket efter den där vadskadan och slemsäcksinflammationen i axeln? Nix, inte behöver man vara orolig för det inte. Persson är frisk, fokuserad, rör sig hyfsat och ger inte alls Toriola samma utrymme som Saive och Oh Sang gjorde för fyra år sedan. Han vinner komfortabelt med 4-1 (11–8, 11–7, 12–10, 9–11, 11–6). Men sedan är det roliga slut. I sin andra match ställs Jörgen mot den 20 år yngre kroaten Andrej Gacina (WR:58) och är inte att känna igen längre. Han uppträder nervöst, rör sig långsamt, spelar slarvigt, blekt. Han har faktiskt inte en chans, förlorar 0-4. Setsiffrorna kan vi vara utan. I SVT's OS-studio beskriver Persson sin match som "ett totalt haveri", och det får man ju lov att hålla med om. Någonting verkar fattas de svenska spelarna. Det var ju ändå OS, liksom. Jag tror inte det handlar om vadproblem och träningsuppehåll, snarare inställning och karaktär som i sin tur kan handla om hanterande av känslor och tankar. Innan match. Under match. Efter match. Här har förstås också coacher och landslagsledning ett ansvar. Av någon anledning har varken PG eller Persson tillgång till hela sitt kunnande under singelspelet i London. Men det är ju också rätt intressant hur något kan bli så fel när man står inför en så efterlängtad uppgift.