Jag sätter mig på en bänk på Kungsgatan. Här sitter jag nu. Med ben över ben. Gulvita solstråk genom skimmelfärgad himmel, hyfsat milt, men det ska komma regn i eftermiddag. På bordtennisbordet av betong i korsningen till Ehrensvärdsgatan spelar ett gäng killar rundpingis. Det måste vara första rundan för året. Bordtennisen som vårritual. Spring i denna pingishage som är omgärdad av buskar istället för Stigabarriärer. Jag borde gå dit och hålla hov. Eller utmana dem, föreslå spel om pengar rentav. Tänker skumma lokaler. Gangsterpingis. Sådant fanns för länge sedan, vi pratar 1930-40 tal. Stävjades hårt av svenska bordtennisförbundet. Folk stängdes av på livstid. Ett promenerande äldre par stannar till och tittar på spelet, folk gör ju det ibland för det ser så kul ut, speciellt rundpingisen. Killarna vid bordet är i trettioårsåldern och verkar väldigt taggade. Skägg och fladdrande kavajer. Det är hård konkurrens om finalplatserna. Kanske skulle också jag våga mig fram, etablera kontakt, fråga om jag kunde få slå några bollar, låna en extra racket. Det hade nog upplevts som lite kymigt, men de hade alldeles säkert bjudit in. Det brukar lätt uppstå en stämning av att vilja vara bäst vid bordtennisbord. En utmanande ny skalp kan tas, och en spelare till gör rundan roligare. Dessutom är jag hel och ren och verkar trevlig. Jag tänker att jag spelar medvetet dåligt. Kanske med vänster hand för att göra det mer trovärdigt. Sedan föreslår jag den hårdaste vinnarskallen en tvekamp, ett set. "Ska vi spela om en tjuga?" Som jag förlorar, sedan en femtiolapp eller en hundring som jag vinner. Men frågan är om vi inte alla hellre ska satsa en slant, lägga i pott. "Så kör vi en miniturnering, vad säger ni om det?" Efter tävlingen be dem byta ett mot ett annat, förslagsvis pingis mot squash. Vara herre på täppan med sedelbunt. Gå med lätta steg och köpa gottis på Coop. En bukett lakritsstänger till någon speciell. En flaska vin, en låda Piggelin, eller bara ett par limpor Anthon Berg till kaffet vårt?