Det här med mixade nationaliteter i dubbelklasserna under VM. Över hela linjen - i herrdubbel, damdubbel och mixeddubbel. Det är förvisso inte så värst många blandpar med i leken ännu, men ändå - tendensen. I all ära öppenhet och internationellt samarbete. Vänskap och kontakt över nationsgränserna är jättebra. Men aj vad jag har svårt för att kineserna späder ut sig själva med västerlänningar - eller andra ickekineser. Nu låter jag förstås som en talesman för "Kinademokraterna" eller nåt, men jag gillar inte alls den här idéen, även om jag förstår den goda intentionen. Jag tycker att den nya reformen litegrann avslöjar att man inte värderar dubbelklasserna så högt längre. Det är en aspekt. En annan är att jag omfamnar den nationella prestigen när det kommer till pingis. Tycker att den ska bevaras även i dubbelklasserna. Sedan ogillar jag spelmässiga nivåsänkningar. Kina har de flesta och bästa spelarna i världen och att dessa strålar samman med varandra i starkast tänkbara dubbelkonstellationer känns kvalitetsmässigt mer adekvat än att de inte gör det. Men jag kan se en viss poäng i att ickekinesiska spelare bildar par över nationsgränserna - helt enkelt för att bli vassare och utmana överheten bättre. Det gagnar även kineserna. Det borde få dem att skärpa sig lite på dubbelfronten, kanske skapa nya spännande inhemska par, aktivera flera spelare ur sin pingisfabrik.
I dubbel finns det ytterligare en aspekt som är viktig och det är årsringar och erfarenhet. Att ett dubbelpar får utvecklas och arbeta tillsammans långvarigt, under flera år, lära känna varandra utan och innan. Där är något fint i det där; att två spelare skapar samstämmighet och skaffar rutin, att de blir en kropp. Jag misstänker att den nya dubbelreformen går i motsatt riktning. Att vi får nya konstellationer från ett mästerskap till ett annat. Kontinuiteten sätts ur spel. Vill man spetsa till det säger man att en anrik konstform nu i någon mån håller på att tappas på sin kraft och kärnsubstans. Svårast att smälta är att den rika floran av kinesiska superpar reduceras. Vi får inte längre se vem som är bäst under mest optimala förhållanden. Prestigen minskar och dubbelklassernas värde devalveras. Kvarstår gör någon form av urholkade kuriosaklasser med suddig betydelse och oklar ställning. Det hela är faktiskt inte helt olikt den där lite clownaktiga uppvisningsåkningen utanför det ordinarie tävlingsprogrammet under konståknings-VM. Man får en känsla av att man nu mest vill ha lite lattjolajbans tillsammans.
Ta mig med en nypa salt nu, men jag menar - ett dansk/kinesiskt mixeddubbelpar i VM!? Det är
inte optimala förhållanden. Ta
Feng Yalan, renässanskvinnan som spelar
lika bra med vänsterhanden som med högerhanden. Hon är bördig från Hubei, tidigare känt som Hupeh, en högstående provins i centrala Kina. Provinsstaden heter Wuhan och har 9 miljoner invånare.
Feng Yalan bildade under VM i Tyskland par med dansken
Jonathan Groth som är från nån liten hopplöst förkalkad by på Nordjylland..
Well, det sista där var att ta i. Och osakligt som Søren. En rättelse är på sin plats: Jonathan Groth är en framstående ung (24 år) dansk spelare, ja den starkaste sedan Michael Maze lade av. Groth är i början av sin karriär och kan faktiskt bli riktigt bra. Och han är inte alls från Jylland. Han kommer från Albertslund på Själland:
"Albertslund kommune er skov og grønne områder. Det inviterer til gå- og løbeture, leg og sjove oplevelser for hele familien". Japp, så är det med den saken - och dessutom kan han vara
ett kreativt spelgeni han också. Och vad kalken beträffar så är det nog så att
hela Danmark är drabbat. Doktor Helmer (Ernst-Hugo Järegård)
var inne på det i Lars Von Triers tv-serie
Riget (En ganska sliten scen, men den ville in här..).
Okey, om nu kineserna bara fortsatt bilda egna nationellt "rena" hyperskillade dubbelpar så hade de ju vunnit rubb och stubb, lagt beslag på varenda medalj på hela jordklotet. Men jag tycker att den dominansen är extremt imponerande och därför tråkig att riskera. Europa och övriga världen har istället att ta på sig blåstället, tänker jag - och göra så gott de/vi kan för att komma ifatt Kina. Det får liksom ta den tid det tar.
Jag roar mig med att ta en titt på en medaljföreckning över tidigare VM's dubbelklasser. Herrdubbel 1999-2009. Guld, silver och brons. Man förstår kopplingen mellan flaggornas minimala färgspann och de nya urvattnade reformerna inom dubbelpolitiken. Måste ha varit sådana här epoker som har fått alla att se rött..
