Japan har tjugo (20!) damspelare bland de hundra högst rankade i världen. Tre på topp-10. Inför OS i Tokyo 2020 ser det riktigt bra ut. Tänk om man hade ökat antal tillåtna deltagare från två per nation till - låt oss säga fem! Då hade OS blivit en helt japansk-kinesisk affär. Fast det blir det nog ändå. Och den japanska boomen på damsidan (läs flicksidan) hade nog inte varit så omfattande om inte influenserna från just Kina funnits med i bilden. Det finns många kinesiska tränare verksamma i Japan. En särskilt viktig kugge har den tidigare spelaren/coachen Wang Rui varit. Han flyttade till Japan för 15 år sedan och blev snart huvudcoach för Japan Junior Elite's school. Han var Kasumi Ishikawas tränare i fem år innan han 2015 började jobba med Miu Hirano, Mina Ito och de andra unga spelarna.
17-åriga Miu Hirano - som sensationellt vann Asian Championships i april efter finalseger över Ding Ning - tog sig ända till semifinal på VM i Düsseldorf där hon ånyo stod öga mot öga med världsettan. Den här gången hade japanskan inte mycket att hämta. VM är VM. Och bäst av sju set är en helt annan sak än bäst av fem. Kinesiskorna är också alltid extremt välpreparerade inför VM och OS. Ding Ning hade tigerkoll på händelserna. Hon gjorde i Düsseldorf rent japanskt hus genom att först vinna över Kasumi Ishikawa med 4-1 i kvarten (11-8, 11-2, 7-11, 11-8, 11-2) och sedan över Hirano med 4-1 (11-4, 11-8, 11-5, 5-11, 11-5) i semi. 16-åriga Mima Ito plockade två set mot världstrean Zhu Yuling och det kändes som om hon liksom Hirano fortsätter att närma sig kinesiskorna. Övriga japanskor presterade också bra. Alla fem deltagare tog sig till round of 32: Hitomi Sato (WR:12), Miyu Kato (WR:25), Mima Ito (WR:10), Kasumi Ishikawa (WR:6) och Miu Hirano (WR:7). Alla utom defensivspelande Sato tog sig också vidare till round of 16. Där föll sedan Ito och Kato bort mot tuffaste motstånd - Zhu Yuling respektive Mu Zi. Men med Kasumi Ishikawa i kvartsfinal och Miu Hirano i semifinal får den samlade japanska insatsen i VM klart godkänt. Och ett välförtjänt VM-brons till Miu Hirano (delat med Liu Shiwen).
Japan fick därmed sin första individuella VM-medalj på 48 år (!) på damsidan. Den 20-åriga Toshiko Kowada blev världmästare 1969 i München genom att finalslå östtyska Gabriele Geißler.Även Sverige välsignades med guldmedaljer det året - Kjell Johanssson och Hans Alsér blev nämligen världmästare i dubbel!
Det här med mixade nationaliteter i dubbelklasserna under VM. Över hela linjen - i herrdubbel, damdubbel och mixeddubbel. Det är förvisso inte så värst många blandpar med i leken ännu, men ändå - tendensen. I all ära öppenhet och internationellt samarbete. Vänskap och kontakt över nationsgränserna är jättebra. Men aj vad jag har svårt för att kineserna späder ut sig själva med västerlänningar - eller andra ickekineser. Nu låter jag förstås som en talesman för "Kinademokraterna" eller nåt, men jag gillar inte alls den här idéen, även om jag förstår den goda intentionen. Jag tycker att den nya reformen litegrann avslöjar att man inte värderar dubbelklasserna så högt längre. Det är en aspekt. En annan är att jag omfamnar den nationella prestigen när det kommer till pingis. Tycker att den ska bevaras även i dubbelklasserna. Sedan ogillar jag spelmässiga nivåsänkningar. Kina har de flesta och bästa spelarna i världen och att dessa strålar samman med varandra i starkast tänkbara dubbelkonstellationer känns kvalitetsmässigt mer adekvat än att de inte gör det. Men jag kan se en viss poäng i att ickekinesiska spelare bildar par över nationsgränserna - helt enkelt för att bli vassare och utmana överheten bättre. Det gagnar även kineserna. Det borde få dem att skärpa sig lite på dubbelfronten, kanske skapa nya spännande inhemska par, aktivera flera spelare ur sin pingisfabrik.
I dubbel finns det ytterligare en aspekt som är viktig och det är årsringar och erfarenhet. Att ett dubbelpar får utvecklas och arbeta tillsammans långvarigt, under flera år, lära känna varandra utan och innan. Där är något fint i det där; att två spelare skapar samstämmighet och skaffar rutin, att de blir en kropp. Jag misstänker att den nya dubbelreformen går i motsatt riktning. Att vi får nya konstellationer från ett mästerskap till ett annat. Kontinuiteten sätts ur spel. Vill man spetsa till det säger man att en anrik konstform nu i någon mån håller på att tappas på sin kraft och kärnsubstans. Svårast att smälta är att den rika floran av kinesiska superpar reduceras. Vi får inte längre se vem som är bäst under mest optimala förhållanden. Prestigen minskar och dubbelklassernas värde devalveras. Kvarstår gör någon form av urholkade kuriosaklasser med suddig betydelse och oklar ställning. Det hela är faktiskt inte helt olikt den där lite clownaktiga uppvisningsåkningen utanför det ordinarie tävlingsprogrammet under konståknings-VM. Man får en känsla av att man nu mest vill ha lite lattjolajbans tillsammans.
Ta mig med en nypa salt nu, men jag menar - ett dansk/kinesiskt mixeddubbelpar i VM!? Det är inte optimala förhållanden. Ta Feng Yalan, renässanskvinnan som spelar lika bra med vänsterhanden som med högerhanden. Hon är bördig från Hubei, tidigare känt som Hupeh, en högstående provins i centrala Kina. Provinsstaden heter Wuhan och har 9 miljoner invånare. Feng Yalan bildade under VM i Tyskland par med dansken JonathanGrothsom är från nån liten hopplöst förkalkad by på Nordjylland..
Well, det sista där var att ta i. Och osakligt som Søren. En rättelse är på sin plats: Jonathan Groth är en framstående ung (24 år) dansk spelare, ja den starkaste sedan Michael Maze lade av. Groth är i början av sin karriär och kan faktiskt bli riktigt bra. Och han är inte alls från Jylland. Han kommer från Albertslund på Själland: "Albertslund kommune er skov og grønne områder. Det inviterer til gå- og løbeture, leg og sjove oplevelser for hele familien". Japp, så är det med den saken - och dessutom kan han vara ett kreativt spelgeni han också. Och vad kalken beträffar så är det nog så att hela Danmark är drabbat. Doktor Helmer (Ernst-Hugo Järegård) var inne på det i Lars Von Triers tv-serie Riget (En ganska sliten scen, men den ville in här..).
Okey, om nu kineserna bara fortsatt bilda egna nationellt "rena" hyperskillade dubbelpar så hade de ju vunnit rubb och stubb, lagt beslag på varenda medalj på hela jordklotet. Men jag tycker att den dominansen är extremt imponerande och därför tråkig att riskera. Europa och övriga världen har istället att ta på sig blåstället, tänker jag - och göra så gott de/vi kan för att komma ifatt Kina. Det får liksom ta den tid det tar.
Jag roar mig med att ta en titt på en medaljföreckning över tidigare VM's dubbelklasser. Herrdubbel 1999-2009. Guld, silver och brons. Man förstår kopplingen mellan flaggornas minimala färgspann och de nya urvattnade reformerna inom dubbelpolitiken. Måste ha varit sådana här epoker som har fått alla att se rött..
Det gick riktigt bra i dubbel för japanerna under VM. Maharu Yoshimura och Kasumi Ishikawa kan titulera sig världsmästare i Mixeddubbel efter att ha finalbesegrat det taiwanesiska paret Chen Chien-an/Cheng I-Ching med 4-3 (8-11, 8-11, 11-8, 10-12, 11-4, 11-9, 11-5). Mima Ito och Hina Hayata tog brons i dambubbel. De åkte ut mot Ding Ning och Liu Shiwen som ju sedan segrade. Kinesiskorna slog även ut Ishikawa/Hirano i round of 16. I I herrdubbel blev det silver till Yuya Oshima och Masataka Morizono som finalföll (1-4) mot sträng kinesisk övermakt i form av Xu Xin och Fan Zhendong. Bronsmedaljer till Koki Niwa och Maharu Yoshimura som också fick se sig slagna av det kinesiska paret (0-4).
Ding Ning är nu trefaldig världsmästare: 2011 i Rotterdam, 2015 i Suzhou och 2017 i Düsseldorf. I Paris 2013 fick hon nöja sig med brons. Dessutom är hon regerande olympisk mästare sedan Rio 2016 och blev silvermedaljör i London 2012. En sagolik bordtenniskarriär förstås. Finalen mot Zhuling vinner hon med 4-2 (11-4, 9-11, 4-11, 12-10, 11-6, 11-7). Liu Shiwen och Zhu Yuling hade en rejäl semifinaldust. En fullängdare som den senare vann med 4-3 (10-12, 11-9, 7-11, 11-8, 8-11, 11-9, 11-5). Jag hade hellre sett Liu Shiwen mot Ding Ning i final. Så många VM-starter på henne, men ingen triumf. Man önskar henne helt enkelt det VM-guld som aldrig tycks bli.
Men man måste gilla Ding Ning. Hon framstår som en sympatisk good girl på samma sätt som Ma Long på herrsidan verkar vara en snäll och hyvens kille. Båda är extrema vinnarmaskiner, men helt utan divalater. Man anar ett positivt, om än lite känsligt sinnelag hos Ding Ning. Trots att hon nu vunnit på sig så mycket och kommer att stå fram som en av de verkligt stora i bordtennishistorien så känns det som om man aldrig riktigt vet vad som kommer att hände när hon är i hagen. För det händer saker. Det gör det. Det är inte bara hennes tomahawkservar som är spektakulära. Eller hennes förmåga att hålla sig kvar i duellerna - hur hon liksom tvingas kränga med kroppen och rädda upp när hon är ur balans. Man tror ofta att bollen kommer att gå förlorad för att hon hamnar på efterkälken. Det ser nästan ut som hon är för snabb för sin egen kropp.. Som om hon är behängd av en latent tröghet som hela tiden måste utmanas.
Det finns också ett underhållningsvärde i att se henne spela. Hon bjuder ofta på en viss dramatik. Ding Ning kan vara ett ambulerande tivoli eller en sorgetyngd tragedi. Hon får tvivelaktiga gula och röda kort samt regelrätta servar bortdömda i plågsamma och tårfyllda OS-finaler. Offrar sig helhjärtat i duellerna, faller in i - och kilar fast fötterna i kartongbarriärer. Hon skadar sig i stora VM-finaler, vrider nackar, vrickar fötter och haltar omkring - men vinner ändå. Hon bjuder på segervrål och går fram för att tacka domare för matchen när hon i själva verket bara leder med 10-5 och har matchboll. Japp, man gillar henne, vår småsnurriga och fantastiska världsmästerska!
VM i maj. Jag tittade till det förstås, men ser det först nu egentligen. Gott att försjunka i. Efteråt. Tur också att man inte skriver på en nyhetssida. Då hade man fått sparken.
Anton Källbergs match mot Ma Long. Pulsen går igång fast jag vet hur det gick. Vilket öppningsset! Hur Anton tar för sig innan Ma Long täpper till, maler ner, kräver en ofelbarhet och perfektion som svensken inte har tillgång till. Kravet som har stressat Ma Longs motståndare i flera år nu, för han är så knäppt konsistent på högsta nivå. Men låt oss se det från den ljusa sidan, så gott vi kan.. Anton lyckas faktiskt störa The Dragon Warrior, och setreduceringen till 2-3 är en tät, koncentrerad och högkvalitativ historia, inte minst svenskens backhandspel - och det är ju inte så att Ma Long står och sover eller går på halvfart direkt. Det blir till slut 4-2 till kinesen, men en imponerande och verklighetsförankrad insats av Anton Källberg mot världens bästa bordtennisspelare.
Ma Long: The Dragon Warrior, Der Sturm,The Captain, The Dictator. Kommentatorn Adam Bobrow gillar smeknamn på toppspelarna precis som kineserna gör. Mytologiseringen av de bästa spelarna är underhållande, och fyller någon form av funktion. Beskrivningar av spelstyrkor, personligheter, rörelsmönster, energi och uttryck. En del ståtligare och mer ärbara andra. Waldner vet vi: Det evigt unga trädet. Vad har vi mer: Xu Xin: The Cloudwalker. Vladimir Samsonov: Master of Chi. Jörgen Persson: The Cobra. Oh Sang Eun: Mr. Smooth. Zhang Jike: The Tibetan Mastiff (Liu Guoliang: "When in a good time, he will bite anyone he catches. But in a bad time, he would be just like a stupid dog"). Wang Hao: The Manchurian Tiger samt The Sun Prince för (hans skinande babyface som verkar vara något av skönhetsideal i Kina).
Härlig atmosfär i hallen i Düsseldorf. Och bollen håller plötsligt bättre. Kinesiska tillverkaren Double Happiness verkar ha lyckats med ingredienserna i plastmassan. Hoppas andra följer samma recept. Slag- och spelnivå har tagit ett skutt igen. Spelarna alltmer bekväma med bollen. Bh-spelet som fortsätter utvecklas. Och de liksom framskyfflade grävskopeforehandsen och hackblockeringarna dignande av sido/under. Mot både fart och överskruv. Ma Longs. Och Koki Niwa's. Titta på japanens spelsnille och skruvfiness här.
Fler spelare:
Dansken Jonathan Groth slog ut den duellstarke nigerianen Quadri Aruna. Groth kniper två set mot Koki Niwa i matchen efteråt. Man gillar dansken, en good guy som utstrålar seriositet. Han verkar noggrann och spelar ett väldisponerat och taktiskt spel. Men ibland - primärt baserat på hans uppsyn vid bordet - tycker jag att man anar en viss stränghet i det seriösa. Tänker han för mycket? Strategisk koll som tar energi - och han liksom tappar sin högsta nivå en smula. Önskvärt - något mindre tanke? Mer tillit till strategi och skills, mer "go with the flow".
Timo Boll hade lyckas samla ihop sig inför sitt kanske sista VM på toppnivå. Når kvartsfinal mot omutlig Ma Long, men faller med flaggan i topp. Och på tal om om looks. Såg Timo inte väldigt stramt tysk ut i sin frisyr? Ett eller annat Adolfskt över honom? Frissan som underströk hans ambition.
Tomokazu Harimoto, den 13-årige lille supergossen som slår ut landsmannen och världssexan Jun Mizutani. Harimoto är sannerligen ett fenomen, men Jun Mizutani såg spak ut, långsam, flegmatisk, var uppenbarligen oförberedd inför uppgiften. Harimoto följde upp med seger mot lynnige Slovaken Pistej innan han stoppades upp i kvartsfinal mot en styck tung och orubblig Xu Xin. För väl. Nån måtta får det vara på framgångarna för Harimoto.
Europamästaren, fransmannen Emmanuel Lebesson - som alltid får mig att tänka på gamle Patrick Chila - förlorar 0-4 mot fairplayrumänen Ovidiu Ionescu. Men Patrick Chila.. Brrrr.. Traumatiskt minne från VM i Göteborg 1993: Singelspelet. Första omgången. Regerande världsmästaren Jörgen Persson får stryk i tre raka i klassisk ångestmatch mot kryllig bollsnål fransman. Jörgen refererar långt efteråt till mötet som "de värsta 50 minuterna i mitt liv". Hoho.. Då har man kanske inte prövats så mycket i livet ännu, men jag minns faktiskt också de där tre förlustseten 14/14/17 som särskilt förfärliga. Alla grusade förhoppningar. Han skulle ju vinna VM på hemmaplan, eller i a f stå i en final. Vad man led med Persson. Han försökte. Och försökte, men inget ville sig. Jag tror jag har matchen inspelad. En mardröm från början till slut. Nej, från VM 1993 minns man hellre att Sverige tog hem lagtävlingen, besegrade Kina med 3-1 i final. Jörgen spelade strålande och besegrade den blockeringsstarke "lille köttbullen" Wang Tao i en fantastisk match.
Koreanen Lee Sangsu fick ett rejält genombrott. Besegrade Zhang Jike (4-1) och Samsonov (4-0), och nådde semifinal där han fick stordäng av Fan Zhendong (4-0). Ma Long segrade med samma siffror över Xu Xin i sin semi. Och vi fick en sanslöst dramatisk VM-final där världsettan och världstvåan gjorde upp i en alldeles egen dimension.
