VM i Düsseldorf

Världsmästare 2015 och 2017, OS-guld 2016. 

VM i maj. Jag tittade till det förstås, men ser det först nu egentligen. Gott att försjunka i. Efteråt. Tur också att man inte skriver på en nyhetssida. Då hade man fått sparken. Anton Källbergs match mot Ma Long. Pulsen går igång fast jag vet hur det gick. Vilket öppningsset! Hur Anton tar för sig innan Ma Long täpper till, maler ner, kräver en ofelbarhet och perfektion som svensken inte har tillgång till. Kravet som har stressat Ma Longs motståndare i flera år nu, för han är så knäppt konsistent på högsta nivå. Men låt oss se det från den ljusa sidan, så gott vi kan.. Anton lyckas faktiskt störa The Dragon Warrior, och setreduceringen till 2-3 är en tät, koncentrerad och högkvalitativ historia, inte minst svenskens backhandspel - och det är ju inte så att Ma Long står och sover eller går på halvfart direkt. Det blir till slut 4-2 till kinesen, men en imponerande och verklighetsförankrad insats av Anton Källberg mot världens bästa bordtennisspelare.

Ma Long: The Dragon Warrior, Der Sturm, The Captain, The Dictator. Kommentatorn Adam Bobrow gillar smeknamn på toppspelarna precis som kineserna gör. Mytologiseringen av de bästa spelarna är underhållande, och fyller någon form av funktion. Beskrivningar av spelstyrkor, personligheter, rörelsmönster, energi och uttryck. En del ståtligare och mer ärbara andra. Waldner vet vi: Det evigt unga trädet. Vad har vi mer: Xu Xin: The Cloudwalker. Vladimir Samsonov: Master of Chi. Jörgen Persson: The Cobra. Oh Sang Eun: Mr. Smooth. Zhang Jike: The Tibetan Mastiff (Liu Guoliang: "When in a good time, he will bite anyone he catches. But in a bad time, he would be just like a stupid dog"). Wang Hao: The Manchurian Tiger samt The Sun Prince för (hans skinande babyface som verkar vara något av skönhetsideal i Kina).

Härlig atmosfär i hallen i Düsseldorf. Och bollen håller plötsligt bättre. Kinesiska tillverkaren Double Happiness verkar ha lyckats med ingredienserna i plastmassan. Hoppas andra följer samma recept. Slag- och spelnivå har tagit ett skutt igen. Spelarna alltmer bekväma med bollen. Bh-spelet som fortsätter utvecklas. Och de liksom framskyfflade grävskopeforehandsen och hackblockeringarna dignande av sido/under. Mot både fart och överskruv. Ma Longs. Och Koki Niwa's. Titta på japanens spelsnille och skruvfiness här.

Fler spelare:

Dansken Jonathan Groth slog ut den duellstarke nigerianen Quadri Aruna. Groth kniper två set mot Koki Niwa i matchen efteråt. Man gillar dansken, en good guy som utstrålar seriositet. Han verkar noggrann och spelar ett väldisponerat och taktiskt spel. Men ibland - primärt baserat på hans uppsyn vid bordet - tycker jag att man anar en viss stränghet i det seriösa. Tänker han för mycket? Strategisk koll som tar energi - och han liksom tappar sin högsta nivå en smula. Önskvärt - något mindre tanke? Mer tillit till strategi och skills, mer "go with the flow". 

Timo Boll hade lyckas samla ihop sig inför sitt kanske sista VM på toppnivå. Når kvartsfinal mot omutlig Ma Long, men faller med flaggan i topp. Och på tal om om looks. Såg Timo inte väldigt stramt tysk ut i sin frisyr? Ett eller annat Adolfskt över honom? Frissan som underströk hans ambition.

Tomokazu Harimoto, den 13-årige lille supergossen som slår ut landsmannen och världssexan Jun Mizutani. Harimoto är sannerligen ett fenomen, men Jun Mizutani såg spak ut, långsam, flegmatisk, var uppenbarligen oförberedd inför uppgiften. Harimoto följde upp med seger mot lynnige Slovaken Pistej innan han stoppades upp i kvartsfinal mot en styck tung och orubblig Xu Xin. För väl. Nån måtta får det vara på framgångarna för Harimoto.

Europamästaren, fransmannen Emmanuel Lebesson - som alltid får mig att tänka på gamle Patrick Chila - förlorar 0-4 mot fairplayrumänen Ovidiu Ionescu. Men Patrick Chila.. Brrrr.. Traumatiskt minne från VM i Göteborg 1993: Singelspelet. Första omgången. Regerande världsmästaren Jörgen Persson får stryk i tre raka i klassisk ångestmatch mot kryllig bollsnål fransman. Jörgen refererar långt efteråt till mötet som "de värsta 50 minuterna i mitt liv". Hoho.. Då har man kanske inte prövats så mycket i livet ännu, men jag minns faktiskt också de där tre förlustseten 14/14/17 som särskilt förfärliga. Alla grusade förhoppningar. Han skulle ju vinna VM på hemmaplan, eller i a f stå i en final. Vad man led med Persson. Han försökte. Och försökte, men inget ville sig. Jag tror jag har matchen inspelad. En mardröm från början till slut. Nej, från VM 1993 minns man hellre att Sverige tog hem lagtävlingen, besegrade Kina med 3-1 i final. Jörgen spelade strålande och besegrade den blockeringsstarke "lille köttbullen" Wang Tao i en fantastisk match.

Koreanen Lee Sangsu fick ett rejält genombrott. Besegrade Zhang Jike (4-1) och Samsonov (4-0), och nådde semifinal där han fick stordäng av Fan Zhendong (4-0). Ma Long segrade med samma siffror över Xu Xin i sin semi. Och vi fick en sanslöst dramatisk VM-final där världsettan och världstvåan gjorde upp i en alldeles egen dimension.