Ding Ning är nu trefaldig världsmästare: 2011 i Rotterdam, 2015 i Suzhou och 2017 i Düsseldorf. I Paris 2013 fick hon nöja sig med brons. Dessutom är hon regerande olympisk mästare sedan Rio 2016 och blev silvermedaljör i London 2012. En sagolik bordtenniskarriär förstås. Finalen mot Zhuling vinner hon med 4-2 (11-4, 9-11, 4-11, 12-10, 11-6, 11-7). Liu Shiwen och Zhu Yuling hade en rejäl semifinaldust. En fullängdare som den senare vann med 4-3 (10-12, 11-9, 7-11, 11-8, 8-11, 11-9, 11-5). Jag hade hellre sett Liu Shiwen mot Ding Ning i final. Så många VM-starter på henne, men ingen triumf. Man önskar henne helt enkelt det VM-guld som aldrig tycks bli.Men man måste gilla Ding Ning. Hon framstår som en sympatisk good girl på samma sätt som Ma Long på herrsidan verkar vara en snäll och hyvens kille. Båda är extrema vinnarmaskiner, men helt utan divalater. Man anar ett positivt, om än lite känsligt sinnelag hos Ding Ning. Trots att hon nu vunnit på sig så mycket och kommer att stå fram som en av de verkligt stora i bordtennishistorien så känns det som om man aldrig riktigt vet vad som kommer att hände när hon är i hagen. För det händer saker. Det gör det. Det är inte bara hennes tomahawkservar som är spektakulära. Eller hennes förmåga att hålla sig kvar i duellerna - hur hon liksom tvingas kränga med kroppen och rädda upp när hon är ur balans. Man tror ofta att bollen kommer att gå förlorad för att hon hamnar på efterkälken. Det ser nästan ut som hon är för snabb för sin egen kropp.. Som om hon är behängd av en latent tröghet som hela tiden måste utmanas.
