Boll briljerade. Gott gry i Groth.

37-årige Timo Boll var det inget att göra åt i årets upplaga av Europe Top-16 som spelades i Schweiz, Montreux. Tysken verkar ha permanenterat sin nya vår och har spelat fantastisk bordtennis sedan VM i Düsseldorf förra året. Det är nästan så att man tycker att han får steppa tillbaka en smula så att han har krutet kvar när det vankas Lag-VM i Halmstad i april. Hans väg till guldmedaljen i Europe Top-16 gick via Österrikaren Stefan Fegerl (4-0), landsmannen Bastian Steger (4-1), vitryssen Vladimir Samsonov (4-2) och i finalen inte otippat mer tyskt i form av Dimitrij Ovtcharov (4-0 segern dock något överraskande).

Två svenska Karlssons, Mattias och Kristian, hade kvalificerat sig för tävlingen. Båda två åkte ut mot den 41-årige Samsonov. Kristian med 3-4 i åttondelsfinal och Mattias med 1-4 i kvartsfinal. Men det skulle till slut, trots svenskarnas sorti, bli nordiskt på prispallen. Dansken Jonathan Groth vann nämligen ett brons!

Groth besegrade portugisen Tiago Apolonia (4-1) och ryssen Alexander Shibaev (4-1) innan han stoppades av Dmitrij Ovtcharov i semifinal. 1-4 i set där, men jämnt (10-12, 7-11, 9-11, 11-9, 10-12). Bronsmedaljen tog dansken hem efter seger mot svenskarnas baneman Samsonov (4-3). Den 25-årige Groth är alltså i allra högsta grad med och leker nu. Han har på allvar fått fäste i den yppersta världstoppen. Det nära samarbetet med coachen Linus Mernsten, som är det danska landslagets huvudtränare betyder säkert en hel del i sammanhanget.

Det intressanta med Groth är att när man iakttar honom så får man en känsla av att det finns mer att hämta. Stundom tycker jag är han lite känslig i mitt/ficka (who isn’t?), att fh-sidan känns tunn i vissa lägen, att hans backhand inte har tillräcklig press. Jag sitter och tänker att han gör en del enkla misstag, inte är distinkt nog i returspelet, att han är lite ojämn. Men så förändras det, plötsligt blir han tätare, rör sig mjukt i djupled, glider sömlöst in mot bordet, i position för aggressiv forehandattack. När han dessutom börjar sätta press med sin bh-sida så förstår man hans potential. Men ändå - känslan av att han glimtar till snarare än att vara konstant, att nivån är en smula fluktuerande. Trots det slår han ut riktigt bra spelare och pressar de allra bästa. Det tyder ju snarare på motsatsen till ojämnhet - och att hans lägsta nivå är rätt hög. Och jag gillar danskens uppsyn vid bordet, koncentrationen. Man riktigt ser tankeverksamheten. Men den är mindre bekymmersam än för ett år sedan, mindre sträng. Han har mer flow nu, mer av att - bara låta det hända, låta det komma. Det ska definitivt bli spännande att följa Jonathan. Nedan hans bronsmatch mot legendariske långskånken Samsonov.