2015 World Tour Grand Finals

Ma Long och Ding Ning på podiet efter prisceremonin. 

Ma Long avslutar året på bästa sätt. Blir vald till årets spelare på ITTF galan i Lissabon och följer upp med seger i 2015 World Tour Grand Finals i samma stad. Vilken världsetta vi har, kanske den störste någonsin. Och hans stormpingis är förbättrad - de kloka valen, den taktiska blicken, tempoväxlingarna, de nästan bryska skruvskiftningarna, de distinkta servarna och de varierade servemönsterna, hans hårda tunga träff på bollen - och hans mjuka behandling av densamma, känslan han besitter. Allt har blivit bättre, och utförs med större självförtroende. Nu kommer jag att tänka på på Xu Xin - som ju är något för sig när det kommer till ren bollgetühl och som borde slå mynt av sina skills i större omfattning än vad han gör. Han borde vara en irrationell lurifax som styr och ställer utan att bjuda in en tum. Nu är det inte så. Ok, han har väl i o f s en fullt tillräcklig vapenarsenal mot det mesta och mot de flesta av oss - men mot tre spelare behöver han utvecklas; Zhang, Fan och Ma. Här tycker man att hans förmåga och talang skulle kunna omsättas i fler vinster. Han blir ofta för passiv i lägen då han borde vara sträng och fullfölja momentum. Inte räcker det att ha DEN känslan, att klara av att fiska upp det mesta från de värsta djupen eller ha en hiskelig power i sina forehandprojektiler..

Xu Xin

.. Nej, gummimannen från Jiangsu måste stå upp tuffare mot den här trion internationellt. Bryta ner och spelförstöra mer effektivt, torna upp sig och föra bättre. I semifinalmötet mot Fan Zhendong gav han den unge kinesen alldeles för mycket tid. Zhendong blir inbjuden och tillåts hitta slagläge och kan brisera i det aggressiva duellerandet. Från att ha haft ganska svårt för Xu Xin tycks nu Fan ha lyckats vända på steken och vara på väg att koppla greppet om händelserna dem emellan. 

Semifinalmötet mellan Ma Long och Zhang Jike var tätt och fullt av prestige. Ma Long öppnar upp dominant, avspänt, klokt, vågar spela ut. Andra setets underläge 3-5 till setvinst 11-5 måste rosas. Men vid 2-0 i set - 11-5, 11-5 - till Ma Long börjar Zhang Jike picka hål på honom och förändra spelbilden, och plötsligt är det 2-2. Kamp och mycket nerver sedan. Det blir en 4-2 seger för Ma Long, men Zhang Jike visar musklerna hela vägen. Vid 10-4 ledning och sex matchbollar för Ma Long börjar Jike knapra och närma sig. Temperaturen stiger drastiskt och setet slutar 11-8. I sina sista servegame råkar båda spelarna slå sina racketar ljudligt i bordet när de trycker till i serven. Avspänningsnivån är hög. Fortfarande ogillar de här två extra starkt att förlora mot just varandra.  

När Zhang Jike och Fan Zhendong bjuder på det bästa de har i backhandväg - d v s det avancerade vapenskrammel som utgörs av aggressiva tryck och lavettter, reptilhugg på uppstuds och tjeckflippar av bästa märke - och samtidigt lyckas ha ett extraordinärt forehandsspel så utmanar de Ma Long - en aning. Men för att vinna så krävs det mer. Utöver att båda vingarna ska stämma perfekt så måste synapserna vara vältrimmade, perception och förflyttningar vara helt jävla enastående. Då kan de störa honom. Och då får vi ofta se makalösa och översinnliga dueller. 

Fan Zhendong  

Finalen mellan Ma Long och Fan Zhendong blev en rejäl batalj över sju set. När Fan tog ledningen med 3-2 efter att ha vunnit tre raka set var man nästan upplagd att börja prata tronskifte. Nivån han visar är ruggig. Men i slutet lämnar han en del möjligheter därhän och Ma Long kan i elfte timmen ta kommandot igen. Fantastisk pingismatch, men inte hela tiden. Det slarvas och är inte så tillknäppt som det borde vara alla gånger. Men det är ju trots det underbart att se. Och Ma Longs intervju med det lilla tacktalet till publiken - för allra första gången på engelska - var kärt och en härlig avslutning på pingisåret 2015. 

Chen Meng

På damsidan slår Chen Meng ut världsettan Liu Shiwen (som blev vald till årets spelare på ITTF-galan) i kvartsfinal. Och Ding Ning som haft det trögt sedan VM-triumfen i våras vaknar till i årets sista stortävling och får efterhand upp sin spelnivå vilket räcker till seger. I semifinalen besegrar hon Zhu Yuling och i finalen Chen Meng i en bra match. Fantastiskt skoj att se Ding spela med glöd igen. Hon börjar lite yrvaket och och det går i ärlighetens namn lite upp och ner, men hon är på hugget och vill. Tendenser till ett mer dynamiskt djupledsarbete med snabbare förflyttningsmönster, och väl framme - efter steget in, tillbaka i position vid bordet är hon säkrare, tuffare. Känns också som om spelet från halvdistans är mer bestämt, och som vanligt imponerar hennes förmåga att under press hänga kvar i bollarna. Men forfarande för många felval som gör att hon hamnar på tok för mycket på efterkälken. Men hon vann! Och glädjande nog använder hon sig mycket av tomahawkserven. Dessutom är den uppdaterad. En ny version som har ett enklare utförande och inte samma spektakulära och oemotståndliga "rörelsesnurr" före bollträff. Chen Meng har svårt att läsa den ibland.

Finalerna i dam och herrsingel: 

Ma Long - Fan Zhendong: 4-3 (12-10, 12-10, 11-13, 7-11, 7-11, 11-8, 11-9)
Ding Ning - Chen Meng: 4-2 (13-11, 10-12, 11-7, 11-2, 9-11, 11-7)

Jean-Michel Saive slutar

Jean-Michel Saive. En krigare. Expressiv och frustande i hagen. Attackspelare med en krängig och intensiv spelstil. Storm och anfall. Och ett sammanbitet varggrin vid varje serve. När man tänker på hur explosiv och krävande Saives spelstil är blir man förvånad över att hans kropp har kunnat hålla så länge. Vältränad förstås. En stabbig bit. Med uppkavlade shorts.. Det där var aldrig jättesnyggt. Han var en tuff motståndare för svenskarna under många år. Och tungt var det när han slog ut J-O i semi på VM i Göteborg 1993, usch ja.

J-M Saive var min sons idol under det tidiga 90-talet. Vi döpte förvisso vår katt till Gatien (efter franske världsmästaren Jean-Philippe), men idolerna var Jörgen Persson - mer än J-O  Waldner - och så var det Jean-Mi. I pojkrummet hade han en plansch på Saive med sin bandana runt pannan. Belgaren gjorde reklam för stommen och gummit V-max från Donic-Schildkröt. Sonen körde med det i svamptjocklek 1,5 mm under sin korta men framgångsrika bt-karriär i Pojkar 9.

Den fyrtiosexårige belgaren har meriter som få och är dessutom en mästare på uppvisningsspel, en showman i hagen, kanske den bäste i sin generation. Han kunde väl ha fortsatt spela över OS i Rio också, tänker man. Fast det är klart, det knackar på bakom honom. Yngre förmågor vill fram. Men inte kan man påstå att de har knackat på så hårt under åren som gått. Jean-Michel har varit rankad etta i Belgien i 30 år! Från han var femton år tills nu. Vad säger det om belgisk pingis? Lillebror Philippe Saive fanns förstås. Och nu tänker jag plötsligt på Andras Podpinka, den legendariske ungraren Tibor Klampars brorson. Hur hamnade han i Belgien? Och skrällde inte Podpinka mot Wang Tao i just VM 1993? Måste googla honom. Jodå, där är han, mot Wang Tao i Göteborg 1993 och här är han i modern tid, nu gråhårig, men med samma spelstil och samma kutrygg. Det var förstås väntat att Saive skulle sluta, men tråkigt ändå på nåt sätt. Det känns alltid lite när spelarna i ens egen ålder lägger av.. De som man följt så många år. Vi blir äldre. Allt hopp för min generation står nu till Hsi En Ting, nej där snubblade jag på kinanamnen.. Jag menar He Shiwen, den 53-årige spanienkinesen som fortfarande är bäst i Spanien och rankad som nittionde man i världen. Han får representera hoppet och hålla ställningarna. Den förstnämnde - Hsi En Ting var ju kinesen som hade superflax med sina två matchavgörande kantbollar mot Kjell "Hammaren" Johansson i VM finalen i Sarajevo 1973. Då var jag sju år och hade precis börjat spela i klubb.

ITTF hyllar Saive: