Ma Long har en sympatisk framtoning. Han verkar ödmjuk, är inte det minsta pompös, snarare blyg, nästan timid. Han var rankad som världsetta under ett helt år, från januari till december 2010. Han formligen blåste alla av bordet under större delen av det året. Han var en virvelvind, en tornado. Sedan kom den där fotskadan, har för mig att det var en stressfraktur, och han stillnade. Efter det har det varit lite trögt. Han har tappat ett par placeringar på världsrankingen, är femma just nu, men ingen går säker i match mot honom. Häromdagen mötte han Timo Boll i China versus World Challenge. Ma Long var oresonlig, lirade hårt och snabbt, öste på som om varje slag vore hans sista. Det såg alltså ut ungefär som vanligt. Men mitt i denna storm av fart och våldsam fh-attack så ser man att nya element håller på att växa fram i hans spel. Där är en ny irrationalitet som tyder på ett gott självförtroende. Den visar sig tidigt i bollarna, i servereturer, i mellanspel. Han vågar använda sig av mindre marginaler, lägger på mer känsla i slagen än tidigare, är mer aktiv, inte lika statisk. Visst släpper han det ibland, men han är definitivt snålare och mindre öppen i returspelet. Hans backhand över bordet börjar bli extraordinär. I förlustmatchen mot en galet bra Ma Lin i China Open visade han ett par riktigt fina smakprov på hur han kan steppa fram, gräva upp och skyffla iväg sin backhand. Han exekverar den med en tillsynes sen bollträff som föregås av han håller tillbaka slagrörelsen, fintar med kroppen och hinner söka ny position innan slaget skjuter ut - ibland som ett giftigt kobrahugg, ibland provocerande långsamt. Ofta slår hans boll ner i "fel hörna" på motståndarsidan, inte sällan är den direkt dödande. En redan stark backhandrepertoar har blivit ännu vassare, ja tokigt bra. Han stänker, knycker, viker, smeker och bombar nu in sin backhandarsenal från i princip alla distanser. Och forehanden, hans främsta vapen, bara maler på, den kraftfulla forehandsläggan är exceptionell. Ja, jag gillar Ma Long, gillar intensiteten, den sprittande spelglädjen och hans obändiga driv vid bordet. Tillsammans med generationskamraterna Xu Xin och Zhang Jike bildar han en supertrojka som livar upp den mest förhärdade gamle pingisbastard, och som det ska bli extremt intressant att följa de närmaste åren. Nedan matchen mot Timo Boll i China vs World Challenge. Vilken djävulusisk nivå han visar, den gode Ma Long. Och då spelar Timo ändå en nästintill överjävlig himmelsk bordtennis.
