World Of Table Tennis Completed

Årets alla avsnitt av ITTF's tv-magasin World Of Table Tennis ligger uppe på itTV. Förutom det sedvanliga tävlingssvepet så bjuds det på intervjuer med 2004 års olympiske mästare, sydkoreanen Ryu Seung Min, och  japanska världsnian Ai Fukuhara. 

Pingis i bokhyllan

En hel del löspapper och pdf-filer har man hunnit samla på sig genom åren.. Tränardokument från när och fjärran, artiklar, uppsatser och examensarbeten - men någon större samling pingislitteratur? Nja, inte riktigt - det går rätt snabbt att räkna bt-böckerna i bokhyllan hemmavid, men de volymer som ändå finns där är värda att nämna. Först har vi de klassiska titlarna från 70-talet. Det handlar om vältummade exemplar med högt affektionsvärde som fortfarande känns speciella att kika i. Samma ögon rullade över samma rader för 35 år sedan vilket ibland ger en välgörande nostalgisk och lite melankolisk läsupplevelse. Man förs lätt tillbaka till barndomsvärlden, till den vardag och tillvaro man hade under de allra första pingisåren - och gamla minnen av platser och rum kan framträda; pingishallen, skolan, oändliga cykelfärder genom villakvarteren, lek med kamrater, semesterresor med familjen, en mild sorg i hågkomsten av personer som kanske inte finns kvar. 

På 70-talet så spelade man gärna pingis i folkhemmet. När man hade gäster så var det inte ovanligt att man efter middagen tog en grogg tillsammans vid pingisbordet som antingen var uppställt i gillestugan eller i garaget. För det var under den här tiden som bilarna kördes ur garagen för att ge plats åt dovt gröna bordtennisbord, och det var under den här tiden som jag och många andra gossar bar samma frisyr som Stellan gjorde under världsmästerskapen i Nagoya 1971. 70-talet var ett bra årtionde för bordtenniskulturen - och för bordtennisboken. Jag minns att jag ofta satt och läste i en skön fåtölj på biblioteket, eller så lånade jag hem böckerna och läste liggandes på sängen i det gamla pojkrummet. Jag pratar förstås om: 

• "Stellan - Pingisspelaren" - Stellan Bengtsson, 1973. 
• "Från 0 till 21" - Hans Alsér & Kjell Johansson, 1970.
• "Heltänd på Pingis" - Jan-Åke Bredberg 1974.
• ”På turné med Eneby SK” - Nisse Sandberg, 1974.
• "Pingis och alla tiders statistik" - Bengt Grive, 1967.
• "Pingis - Bra, Bättre, Bäst" - Tommy Andersson & Christer Johansson, 1975.

Övriga pingisrelaterade böcker:

• Niklas Schiölers essä "Konstellation" från 2001 där författaren hittar beröringspunkter mellan J-O Waldner, poeten Tomas Tranströmer och Ludwig Van Beethoven.
• Jens Fellkes porträtt av Waldner i "När känslan får bestämma" från 1997.

• Den senaste i raden av pingisböcker är finlandssvenske Petter Lindbergs ”Kalkutta 75” från 2008, en romanbiografi där författaren tecknar ett fikitivt porträtt av den döende jugoslaviske toppspelaren Anton Stipancic (1949-1991) som ligger i en kroatisk sjuksäng och tittar tillbaka på sitt liv och sin bordtennis medan cancern rasar i hans kropp.
• Juvelen i kronan är kanske ändå den österrikiske bt-legenden Richard Bergmanns självbiografiska "Twenty- One Up" från 1950 som jag hittade på det förträffliga men numera nedlagda Perssons Antikvariat på Amiralsgatan i Malmö någon gång i slutet av 80-talet. I den skriver Bergmann om sin pingisgärning, om bordtennisen som fenomen, om teknik och taktik, utvärdering av motståndare och stilar m.m.

Således blygsamma 10 bordtennisböcker i min bokhylla. Jämför man med den amerikanske pingisprofilen och Sci-Fi författaren Larry Hodges så ligger man i lä. Han har hela 201 volymer i den bokhylla som man ser på bilden ovan. Samtliga titlar är på engelska och en förteckning över alla böcker finns här. Som kuriosa kan nämnas att Hodges även har givit ut en antologi med favoriter ur den egna produktionen av fantasy & Sci-Fi noveller. Samlingen bär den skruvade titeln ”Pings and Pongs” och en av de mer bisarra historierna handlar om en spelare som fastnar inuti en pingisboll. Han fördriver tiden (10.000 år..) med att läsa det mäktiga bokverket ”Magic Of The Djinn” och förkovra sig i visdom och magiska färdigheter. Så kan det se ut när pingis möter fantasy.

På pingisens bakgård 2

En gång i veckan har vi spelat. Hela hösten. Två lagmatcher varje gång. Davis Cup-modell. Vi parkerar någonstans i  mitten av tabellen, och efter nyår kommer vi att få en förstärkning i min gamle vapendragare A som gör att vi kommer att avancera, då han kommer att ta fler matcher än lagkamrat B som nu får vila och bereda sig på att hoppa in när vi blir skadade eller så. Ett och annat extra träningspass har det blivit, men inte många. Man får känna av kropp och sinne. Dosera klokt.

Simultana kineser och sydkoreansk familjeidyll

Svårt att inte fortsätta på temat ”youtubepingis” eftersom det hela tiden matas på med nya matcher och andra pingisrelaterade filmstumpar. Men ibland stöter man på helt otippade klipp som legat uppe ett tag: Först Ma Long och Wang Liqin i ett mycket samtidigt slag. Sedan defensivekvilibristen Joo Se Hyuk med familj i ett sydkoreanskt feelgood-klipp. Klicka här.

ITTF och Solidariteten

Det finns mycket att tycka till om och säkert en del att kritisera i det internationella bordtennisförbundets verksamhet. Rollen som rankingauktoritet, regelstiftare, bollförstorare, limförbjudare och potentiell näthöjdshöjare uppmanar liksom till sådant - men allt det där tar vi en annan gång.. 

En riktigt god sida av ITTF är det solidariska arbete som man utför. Man bedriver olika hjälpprojekt och flera av dessa vittnar om ett starkt engagemang och socialt patos i organisationen. Bordtennissamfundet drar alltså sitt strå till stacken i en ruffig och orolig värld - och man lyckas göra skillnad. Deviser som ”Development Through Table Tennis” och ”Breaking Down Barriers With Table Tennis Balls” omsätts i handling inom ramen för ITTF Development Program och man har genom åren samarbetat med en lång rad aktörer för att göra livet mer drägligt för människor i diverse krishärdar. Nyligen jobbade man tillsammans med den monegaskiska organisationen Peace & Sport för att ge stöd till utsatta barn i belastade områden i bl.a. Colombia och Öst Timor. Man har haft verksamhet för somaliska flyktingar i Jemen (video).. Man har dedikerade program för kvinnor, man utbildar tränare och ledare, informerar om hiv/aids, har stöttat med material och utrustning efter tsunamis och jordbävningskatastrofer, och så lär man förstås människor i alla åldrar, oavsett etnicitet och religion - att spela bordtennis. ITTF var också som allra första idrottsförbund på plats i det krigshärjade Afghanistan (video) för återuppbyggnad av söndertrasad social och idrottlig infrastruktur. Antalet utvecklingsprogram och projekt där man har engagerat sig är omfattande och i fjol mottog man priset ”Best project for peace from an international sports federation (video)” för sina insatser i Colombia, Jordanien, Yemen och Afghanistan.

Ett annat stödprojekt, som inte initierades av ITTF men som är värt att nämnas, är satsningen på pingisklubben Mbale Tigers (video) i Uganda. Inte minst för att det har svensk anknytning. Stefan Laupa, pingislirare från Stockholm, och kamraten Joel Lüning, studerade på Österlens Folkhögskola och som en del av utbildningen åkte man ner till Östafrika och drog igång en pingisklubb! En ideell svensk organisation för utecklingssamarbete, Twiga, kopplades på och man fick så småningom bl.a ITTF att stötta ekonomiskt via sin Goodwill Fund. Dagens Nyheter skrev i somras om Stefan Laupa och Mbale Tigers projektet. Och Laupa själv skrev belysande på Pingisfan.se i slutet av mars. 

Pingisen är en kraft som förmår läka, förändra och utveckla på individnivå såväl som på kollektiv och strukturell nivå. En gång i tiden påverkade den t.o.m internationell storpolitik: Den äldre generationens pingisentusiaster kommer förmodligen ihåg ”Ping Pong diplomatin” 1971 som gjorde att Usa och Kina tinade upp sina extremt frostiga relationer tack vare att de respektive ländernas BT-landslag närmade sig varandra. En som var med då, amerikanen George Braithwaite, berättar lite om saken i det här videoklippet från New York Times.

Spectacular pairs

Gamle deffen Chen Xin Hua log konstant under den populära uppvisningstävlingen ”Spectacular Pairs” som avgjordes i anslutning till Volkswagen Cup. Han bildade par med Guo Yuehua och de legendariska farbröderna från Kina bjöd på en uppvisning som tilltalade både publik och domare. De slutade på andra plats i tävlingen och fick se sig slagna bara avde belgiska bröderna Saive som därmed försvarade titeln från VW-Cup i Guangzhou i våras. Reglerna är enkla. Tre domare bedömer paren efter följande kriterier:

• Consistency (how many times they miss in 3 minutes) 

• Degree of difficulty (how complicated or difficult or risky is the rally) 

• Spectacular (how impressive and spectacular is the rally)

Beskrivning av Spectacular Pairs finns här. 

Övriga par som medverkade: Tyskarna Steffen Fetzner och Torben Wosik deltog, men hittas inte på Youtube.. Kristina Toth & Renata Stribkovasperformance bjöd på klassisk rekvisita för genren; Big Size rack och ölglas gömda under handdukar. Slutligen Waldner & Appelgren där J-O inte riktigt håller tungan rätt i mun. Han missar några lätta bollar och visst hör man väl Appelgren väsa fram ett ”skärp dig nu!” 2.02 in i rullen, eller?

Die Eroberung der Weltranglistenspitze..

Efter tre veckors uppehåll från bordtennisen kom en utvilad Timo Boll till den tyska staden Braunschweig för att spela Volkswagen Cup inför en entusiastisk hemmapublik. Han uppges ha kört därifrån i en splitterny folkasnurra med 50.000 dollar i handskfacket..

Timo besegrade Jun Mizutani med 4-0 i semifinalen och ser ut att trivas i duellerna mot den unge japanen. Höstens båda möten dem emellan visar just detta; se  här och kanske framförallt här. Från andra set och framåt är allt hanterbart och som skräddarsytt för honom - tempo, skruv, förflyttningar, allt flyter på och inga slag är omöjliga. Mizutani är självfallet en utomordentligt intressant och fin spelare, men om han ska utgöra ett verkligt hot mot de nio som är framför honom på världsrankingen så är det dags att börja ta för sig. Japanen behöver mer tyngd i spelet, kraftfullare attacker, företrädesvis från fh, och inte minst då fh-arbetet från mitt och bh-hörna. En mer bestämd approach, ett förbättrat taktiskt tänkande samt lite mer pondus hade inte heller skadat. Ge honom det och han är snart hemma. Detsamma gäller Kenta Matsudaira. Men jag måste säga att jag är svag för den nya japanska generationen. Den kinesfödde japanen och pennskaftaren Kali Yoshida, 3o år, rankad 28 i världen får ursäkta, men fokus ligger nu på det yngre gardet: Jun Mizutani, Kenta Matsudaira och 16-åringen Koki Niwa (94:a på värlsranken) som om allt vill sig väl kan nå hur långt som helst. Kenta är rankad kring 30-strecket i världen för tillfället, men kommer tids nog att börja röra sig uppåt. I skuggan av dessa tre finns också den något mindre spektakulära men alltid strävsamme Seiya Kishikawa, 23 år, rankad på plats 32 i världen. Den lille kompakte Kishikawa har slagit både Timo Bolloch Ma Long i modern tid.

Ma Lin, Ma Lin, upp som en sol och ned som en pannkaka.. Kinesen mötte Samsonov i  semi och spelade ut så det stod härliga till. Vinst med klara 4-0. I finalen väntade Timo som inte visade den olympiske mästaren någon pardon: 6-11, 11-7, 11-7, 11-8, 11-9 i tysk favör. Ma Lin verkade inte vara helt i fas med sig själv. Han hade mer än lovliga besvär med Timos servar, och bh-sidan var skakig, passiv. Timo prickade fickan på Ma Lin vilket föranledde att kinesen titt som tätt hamnade i trångomål och fick kompensationsspela i bh-hörnan. När han väl kunde steppa runt ordentligt så bjöd han som vanligt på översinnliga fh-attacker av bästa märke. Men när returerna inte är finjusterade och mellanspelet inte stämmer så blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att hantera Boll..

Det kan ha varit en synvilla, men såg inte Ma Lin lite ”gubbstruttig” ut i både semifinal och final? En smula trögare i rörelsemönstret här och var? Märkligt nog satt jag och tänkte på det mer i semin, trots hans övertygande spel. Eller var det den långe 34-årige Vladimir på andra sidan bordet som sände ut sådana signaler? Ma Lin blir 31 år i februari. Hade han inte lagt på sig ett par kilo också?  För mycket tårta månde?

Timo följer upp VW-Cup på sin blogg och nämner i en post att han - efter sitt tre veckor långa uppehåll - hade ett underdog perspektiv i sina matcher, men att han under resans gång blev uppriktigt överraskad över sitt spel och började känna att det kanske ändå skulle kunna bära långt. Han berättar vidare att triumfen inte bara gav honom en ny bil och en rejäl slant till julklappsinköp.. Troligen medför den också att han kommer att erövra första platsen på världsrankingen - ”die Eroberung der Weltranglistenspitze” - men det tror han på först när det är helt klart, och han får det svart på vitt på i januari, skriver han. Ungefärligt.

Damtävlingen i VW-Cup vanns inte överraskande av Li Xiaoxia som utmanövererade sydkoreanskan Kim Kyung Ah med 3-2 i set. 

Asien Games i Guangzhou

Resultaten har trillat in från pågående Asian Games: I herrarnas singelfinal möttes världsettan Ma Long och världstrean Wang Hao. Seger för Ma Long med 4-2 i set ( 9-11, 11-8, 11-7, 11-3, 4-11, 12-10). I sina respektive semifinaler betvingade kineserna koreanske deffen JOO Se Hyuk (8:a i världen) och helylle japanen Jun Mizutani (9:a), båda med 4-0 i set. Kina vann lagfinalen mot Sydkorea med 3-0 i matcher - och 9-0 i set (!). I vinnarlaget spelade Ma Long, Ma Lin och Wang Hao.

I väntan på att singelfinalen mellan Ma Long och Wang Hao ska läggas upp på Youtube så kan man se den suveräna 8-delsfinalen mellan japanen Kenta Matsudaira och Mr. Ma Long.

Singeltiteln på damsidan bärgades av Li Xiaoxia som i finalen betvingade Guo Yue med 4-3 i set efter att ha vänt ett 0-3 underläge.. Setsiffrorna: 5-11, 4-11, 11-13, 11-8, 11-6, 12-1o, 11-9. Värt att notera är att ingen nation fick ha fler än två representanter i singelspelet. Varken Guo Yan, Liu Shiwen, Ding Ning eller Wu Yang deltog alltså. Japanska Ai Fukuhara nådde semi där Guo Yue blev för svår. I den andra semin vann Li Xiaoxia enkelt över 5:an i världen, defensivspelaren Kim Kyung Ah, 33. I lagtävlingen vann kinesiskorna mot Singapore med 3.-0. Vinnarlaget: Guo Yan, Li Xiaoxia och Guo Yue.

I soldat Zhangs efterföljd

Zhang Yining. Få enkla misstag vid bordet. Reflexsnabb med välutvecklad anticipationsförmåga. Jämn. Konstant. Förhoppningsvis kommer vi att få se en ny generation damspelare som lyckas kombinera hennes bästa egenskaper med kvaliteter som hon inte riktigt var i besittning av. För även om Zhang Yining på många sätt var säkerheten själv så var det inte svårt att se vad hon saknade, vad hon inte helt behärskade. Jag tänker på ett starkare spel en bit från bordet, ett naturligare rörelseschema i djupled - kopplat till att omfatta ett större revir i hagen, loop med kraft och stuns från båda vingarna, en rikare skruvvariation, en större servefiness. 

En ny speldimension håller sakta men säkert på att skarvas in i dampingisen - ett mer mångfacetterat spel är på väg att etableras. Singaporianskor, japanskor, koreanskor och taiwanesiskor jagar, men fortfarande är det kinesiskorna som står främst i ledet och för den utvecklingen framåt. Samtidigt som en ny dynamik är på väg in, så kommer något gammalt att fasas ut - och man får be en stilla bön för att det inte är europeisk dampingis som slutligen kommer att raderas ut från den internationella pingiskartan. Man har ju länge varit på efterkälken och läget känns ganska hopplöst.. Men men, man ska inte måla fan på väggen, även i Europa kan det komma en tid då alla spretiga pingisparametrar låter sig samlas ihop och börjar stämma överens så att vi på allvar kan ta ut en riktning som pekar mot nya triumfer och trumvirvlar. Plötsligt är de här ska ni se - en ny supergeneration europeiska damspelare som har DEN talangen, som får rätt undervisning, ges bästa förutsättningar och som bär på ett brinnande intresse att förkovra sig i alla aspekter av den komplexa och avancerade idrott som en gång för länge sedan kallades ”Whiff Waff”. (Vilket kom förresten först - Ping Pong eller Whiff Waff ? Därom tvistar di lärde.)

Tittar man på de bästa japanska damerna så är de snabba och slipade framme vid bordet, men har en del speltekniska brister en bit bort från detsamma - i rörelse & förflyttningshänseende, i viss mån skruv och bollvärdering. Men deras starka sidor räcker långt ändå, och de är förstås att räkna med framöver.. Jag tänker på den sedan barnsben hårt mediabevakade Ai Fukuhara, 22, (rankad 10:a i världen) och förstås det nya stjärnskottet Kasumi Ishikawa, 18, (rankad 24: i världen). Ishikawa har för övrigt en del spelmässiga likheter med just Zhang Yining och kommer förhoppningsvis att utvecklas förtjänstfullt i framtiden. 

Singapores etta - världstrean Feng Tianwei, 24 år - förmedlar något annat och verkar ha ett bredare spelregister än japanskorna. Trots det stöter hon ibland på patrull när hon möter dem - både den vid bordskanten fastnaglade och hårtslående Fukuhara och den för sin ålder så täta och klokt spelande Ishikawa. Dock är Feng Tianwei den som har utmanat kinesiskorna bäst under 2010. 

Kinesiskorna, ja.. 

Sedan den smärtsamma förlusten mot Singapore i lag-VM i våras så får man nog säga att det har varit förhållandevis rörigt i de kinesiska dampingisleden. Det finns just nu fem sex spelare som sinsemellan kommer att ha en knivskarp konkurrens om vem som ska att bli världens nya pingisdrottning:

Unga Liu Shiwen, 19, letar efter självförtroendet och har under höstmånaderna fått abdikera från första platsen på världsrankingen till förmån för Guo Yan, 28, som med järnvilja och tung offensiv tog hem Volkswagen Woman World Cup i Kuala Lumpur och som även följde upp med stabilt spel i World Team Cup i Dubai där Kina besegrade Singapore med klara 3-0 i finalen. 

Li Xiaoxia, 22, (rankad 8:a) har kommit tillbaka bra efter en skadeperiod. Hon kombinerar ofta fart och skruv på ett klokt sätt och har möjlighet till hyfsat stor variation i sitt spel. Hon blottade Ai Fukuharas svaga sidor i tävlingsspektaklet ”Kina mot Världen” i somras; vann i tre raka. Hon tog också hem prestigefyllda China Harmony Open i slutet av augusti. Är otroligt stark och har hållit sig i den absoluta världstoppen länge. I november 2008 rankades hon faktiskt före Zhang Yining. Var alltså högst tillfälligt världsetta, men ändå.. Om Li Xiaoxia får vara skadefri kan hon absolut ta sig hela vägen upp till första platsen igen. 

Guo Yue, 22, med sin talang och mjuka teknik verkar kanske kanske vara på gång igen, men det sitter hårt åt. Hon är i en process för att bättre kunna hantera sina tankar och känslor vid bordet. Trots detta lyckades hon vinna Österrike Open förra månaden och går från plats 7 till plats 4 på den senaste världsrankingen. 22-åringen har redan en stor dos erfarenhet och tunga titlar i bagaget. Hon vann VM 2007, slog överraskande ut Zhang Yining i semi och betvingade Li Xiaoxia i finalen. Rankades som världsetta i januari 2008, innan hon återigen - precis som alla andra - hamnade i skuggan av Zhang.

Wu Yang, 18. Coolaste deffen around. Nådde final mot Guo Yue i Austrian Open och klättrade från plats 33 till plats 16 på senaste världsrankingen. Är långt ifrån färdigutbildad i ”the noble art of defence”. Returnerar ofta loop med ”halvfisk” från fh-sidan, vilket ser något passivt ut. Behöver såväl mer aggresiva skär som vassare offensiva slag. Jämför man Wu Yang med Europamästarinnan - vitryskan Viktoria Pavlovich, 32, (rankad 26:a i världen och deff) - så tycker jag att den senare generellt har en säkrare offensiv. 

Sedan har vi förstås Ding Ning, 20, - hon med piggfrisyren och de spektakulära tomahawk servarna (rankad 6:a i världen). Det ska bli spännande att följa henne. Ding Ning har under året samlat på sig en hel del erfarenhet, och verkar ha gått framåt i sin utveckling. För en dryg månad sedan blev hon också kinesisk mästarinna för första gången. Hon visar en intressant balans mellan speldelarna och i sina bästa stunder kombinerar hon det traditionella reflexbaserade arbetet framme vid bordet med ett avancerat powerspel från distans - med en utmärkt känsla för skruv och variation. Och någonstans där - i skön förening dessa båda världar - vill man ju se att damerna gör landvinningar. Guo Yue och Li Xiaoxia kan också vara där och nosa ibland. Fysiskt starka Guo Yan likaså - hennes klokskap, tempoväxlingar och rika taktiska disposition gör henne dessutom till världsetta just nu. 

Feng Yalan, 20, (rankad på plats 13 i världen) trivs i långa loopdueller från bakplan. I fh-hörnet hämtar hon upp det mesta, men kan även ha nästan Ma Longska bh-svar i duellerna vilket är ovanligt att se på damsidan. Hon har besegrat såväl Feng Tianwei som Ding Ning. Tenderar att spela lite väl öppet, och hade behövt bli tätare och mer tillknäppt i servereturer och mellanspel. I mars mötte hon Ding Ning i German Open och vann i en sevärd match som i sig verkar ge uttryck för ett par decenniers ackumulerad kvinnlig trängtan efter loopdueller från halv och heldistans.

Soldat Zhang

Det är inte utan att man saknar Zhang Yining. För första gången på länge finns det ingen självskriven kinesisk Leading Lady i pingisvärlden vilket känns en smula ovant för den som har en faiblesse för sådana. Det har helt enkelt inte riktigt utkristalliserat sig någon solklar och beständig världsetta sedan hon lade av. Från 90-talet och framåt har vi varit bortskämda med ikoner som Deng Yaping (den lilla jätten) som styrde och ställde med sina nabbar och sin skoningslösa forehand. Hon var en krigare, bestämd, nästan elak i hagen, ofta med vild blick, stint blängande motståndarna i ögonen. Sedan kom Wang Nan, med en något lugnare blick, om än kärv ibland. Hon var utrustad men tung loop och hade en sällsam förmåga att få motståndarna ur balans genom att hitta besvärliga linjer i kontringsduellerna. Hon avlöstes så småningom av Zhang Yining vars epok tog slut så sent som för ett år sedan. Zhangs milda natur stod i skarp kontrast till den tuffa och svårforcerade motståndare hon var. Bakom hennes väna, närmast anemiska uppenbarelse vid bordet gömdes en fruktad vinstmaskin. Hon var bäst och hon var bäst länge; rankades som 1:a i världen under sju år - från januari 2003 till december 2009.. Det är inget annat än fenomenalt, också i jämförelse med andra idrotters förnämsta framgångssagor.

Zhang blev under karriärens gång omåttligt populär i Kina. Trots blyg framtoning började hon dyka upp i TV-shower och modereportage, inte sällan stylad till förbannelse. Jag vet inte om det var efter sådana tvivelaktiga aktiviteter som myndigheterna såg till att hon blev inkallad i det militära. Kadaverdisciplin och fostran i kommunistpartistisk praxis kan göra underverk när det gäller sådana tendenser. På tal om det så har ”Världens bästa pingislandslag i gröna kläder” varit en återkommande favorit i kinesisk statstelevison genom åren. Här är de allihop i en rulle från 2004.

Så småningom gifte sig Zhang Yining och kort därefter drog hon sig tillbaka från bordtennisen, 28 år gammal. Häromdagen läste jag någonstans att hon är igång med universitetsstudier och trivs bra med det. Samma väg, Via Academica, tog förresten Deng Yaping när hon som 24-åring avslutade sin pingiskarriär.. Duktiga flickor.

Ett inte helt dagsfärskt porträtt av Fröken Yining finns att se t.ex. i ”Zhang Yining - The Table Tennis Queen” där man lustigt nog envisas med att referera till henne som ”The Table Tennis King”, pratar om hennes drömmar att bli ”pingiskung” osv.. Hehe.

På Youtube

På Youtube blir pingiskanalerna allt fler och erbjuder en spretig men innehållsrik mix av världsartisteri och amatörupptåg, tv-reportage och toppmatcher, klubb och motionspingis från när och fjärran. Såväl samtida som historiska pingisögonblick laddas upp och får nytt liv. Se Stellan Bengtsson vinna VM i Nagoya 1971 eller kolla J-O Waldners träning i tyska ligan. Se de kinesiska landslagsstjärnorna sjunga en lika vedervärdig som sockersöt ballad inför tusentals åskådare på en scen i Chengdu eller titta till farbror Surbek när han spelar seriematch i Kroatien 2006. Youtube bjuder helt enkelt på det mesta och lite till i pingisväg: Intensiv multibollträning på en pingisskola för barn i Peking eller tre helt vanliga pingistjejer på ett ovanligt skruvat träningspass. Upplev den amerikanske legenden Marty Reisman i ”The Horrifying Marlboro Massacre" eller ta en titt på Keiko Okazakis knepiga serverörelse. Surfa vidare till en träningskväll med ett gäng 50+ gubbs i Sport Club Völkendorf i Österrike eller se ett tv-reportage från deras amerikanska själsfränder i en gammal klubb i West Virginia.

Det har onekligen sin charm att kunna hoppa från en toppmatch i Chinese Super League till att se en anonym medelålders man med viss rondör stå i sitt garage någonstans i USA och träna felvända tomahawkservar. Thats Youtube for sure.. 

Nätexplosion

De senaste tre-fyra åren har bordtennisintresset mer eller mindre exploderat på internet. Amerikanerna har vaknat och kineserna är uppkopplade. Spelare i alla åldrar, på alla nivåer och från alla världsdelar bidrar med diskussioner runt material, teknik, tävling och träning på diverse pingisforum. De riktiga entusiasterna översätter kinesiska toppcoachers föreläsningar från mandarin till knagglig engelska och man publicerar dessa värdefulla brottstycken i rekordlånga forumtrådar. Man lägger upp bilder på kända spelares stommar och gummiplattor - skärmdumpar from hell som man förstorar upp - för att se vad en Wang Liqin eller en Samsonov - egentligen - spelar med för material. De mest hängivna forummedlemmarna synar databaser av typen "rubber mass index" där man listar olika gummiplattors densitet och anatomi. En del av dem glider ner på molekylär nivå. Samma medlemmar beskriver stommars bladkomposition och jämför olika afrikanska träfanérs specifika karaktäristika. Man skärskådar alla aspekter av spelet - analyserar bollbanor från diverse kombinationer av belag, stommar och olika slag. Man diskuterar serverörelser, förflyttningar och gör sig lustig över engelska språkfel på kinesiska gummikonvolut. Det är förstås ett gränslöst nördigt beteende, men icke desto mindre underhållande - även för luttrade gamla pingisrävar.

Den obevekliga kinesiska växlingen

Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao har en tid haft sällskap av Zhang Jike, Xu Xin Ma Long och Chen Qi i världstoppen. Generationsbegreppet är tänjbart, men med kinesiska pingismått mätt så är det dags för en växling nu, och som den bt-bitne känner till så är den i full gång. Alla dessa generationer av fantastiska kinesiska toppspelare som har passerat revy genom årens lopp. Den långa obrutna kedjan av bordtenniskonst, av förnyelse och tradition. Det finns något tjusigt i beständigheten här. Och den mest spännande perioden är den vi är med om just nu - när den gamla och den nya generationen på allvar bryts mot varandra. Först kommer det smygande, i några set här och där, och man har en obestämd tidsrymd att förhålla sig till.. Sedan ökar takten, de vunna seten börjar bli vunna matcher och man hamnar i den nästan elektrifierade punkt i processen där generationerna liksom dockar fast vid varandra - innan de skiljs åt av ålder och spelstyrka. Vi har haft förmånen att få vara med om en sådan dockningsfas en tid, och vi har fått se en kavalkad av gnistrande dueller och magisk bordtennis - i German Open, China Open, i Chinese Super League.. Den nya generationen har allt tydligare angripit det äldre gardet, men de gamla drakarna försvarar sin positioner och hugger tillbaka med all den kraft och erfarenhet som står dem till buds, men inget kan ändra på sakernas tillstånd - deras eld har börjat slockna och de nya stjärnorna tar vid. Så är det bestämt att det ska vara och det kinesiska förbundet har tigerkoll på att exakt rätt urval görs för tronföljdens bästa. Än så länge verkar det gå bra. Skörden är god. Det finns en noggrant framodlad topp och det finns en stor och löftesrik bredd att ösa ur. Och man får hoppas att det nya Kina som håller på att växa fram inte tar udden av de gamla pingisstrukturerna. Men det ska nog gå bra.. Det är liksom ingen slump att man använder sig av begreppet ”國球” (”National ball”) när det kommer till pingisen.. Vår sport har fortfarande en hög status i folkrepubliken. 

Comeback på pingisens bakgård

Tror det var 2003-2004 eller så som jag spelade aktivt sist, och då bara sporadiska inhopp i seriespel. Tränar och ledarsysslan hade länge gått före den egna bordtennisen. Bra år, fantastiska några av dem. Men det började ta på krafterna att både engagera sig i andras bordtennis på kvällar och helger och arbeta heltid i det civila om dagarna. Jag var sliten. Och allt gick på tomgång. Jag tvingades lägga ner. Rubbet. 

2009, gjorde jag ett försök med en tränarkollega igen. Det var härligt att spela, men kroppen kändes märkvärdigt trög, ovan, och sinnet var bångstyrigt och fullt av motstånd. Det blev inte mer än 15-20 pass det året. Några enstaka kvalitetspass, resten var inbollning följt av matcher. Ofta i en tom hall. Med en och samma träningspartner. Jag var tvungen att ta det lugnt, inte överdosera utan istället bygga i ro, anpassa mig till nya förutsättningar, försöka skulptera fram en ny spelare ur mig själv. Så sakteliga. I år har det fortsatt i ungefär samma stil fram till i somras då jag fick lust att prova mig mot vassare motstånd. Jag körde ett par pass med några tidigare pingiskollegor i en grannklubb som huserar i div 2, och lyckades hålla någorlunda jämna steg med dem. Jag fick med mig några matcher vilket gav mig mersmak, och jag fick med mig - ett ryggskott. 

Nu har någon månad gått, kroppen är någorlunda hel och ett par pass är avklarade. Det är dags för comeback, och det på pingisens bakgård: Vi har anmält ett lag till en motionsserie som vi har fått veta innehåller spelare i  ålderspannet 20-70 år. Enligt uppgift ska rena motionärer blandas upp med aktiva klubbspelare från div 3, 4 och 5. En del "gamla uvar",  fd aktiva spelare, ska också vara med i serien - och det slår mig att även jag själv måste räknas till denna kategori numera. Min primära förhoppning är att kroppen ska hålla och att glädjen i projektet ska få bestå. För det går inte att komma ifrån att jag behöver den här sporten i mitt liv. Jag har alltid känt så. Pingisen är en livslång kärleksrelation. Det handlar om en passion, om uttrycksmöjligheter, kreativitet, ett slags språk som jag inte vill klara mig utan. En sekundär förhoppning skulle kunna vara att en ny version av mig som bordtennisspelare ritas fram ur de gamla resterna, en figur som skjuts upp i full storlek vid bordskanten och börjar göra livet surt för motståndarlagen. Jag får lov att återkomma till detta någon gång i december då första hälften av serien är färdigspelad.

Leksakspingis

I svenska ”Pingisligan”, fd Elitserien, spelar man alla grundseriens matcher i bäst av tre små set. Jag har svårt att ta det på allvar. I övrigt nationellt och internationellt seriespel så kör man matcher i bäst av fem set. I individuella tävlingssammanhang likaså. De större tävlingarna i världen körs ofta i bäst av sju.

Man anser att matcherna ska gå snabbare i Pingisligan, passa tv-mediet bättre och inte vara så jobbiga för publiken att se. Det ska vara en mer friktionsfri upplevelse att se på bordtennis, och mer underhållande så att sponsorerna och pengarna hittar in. Man tycker nog också att det blir mer spännande så här. För publiken. För de tänkta tv-tittarna. För spelarna. Hursomhelst - ingen tycks protestera så man får väl vänja sig vid eländet. Kanske anses det bakåtsträvande att inte gilla läget.. 

Att det kanske inte alls är genom matcher i leksaksformat som man bäst förbereder våra mest lovande spelare för internationell toppingis - ja, det verkar liksom inte spela någon roll. Nu ska det vara så här. Men tv-media har uppenbarligen inte nappat alls. Trots förnyelse och anpassning så blev det inga livesändningar från Pingisligan den här säsongen. Inget bandat material som sänds i efterhand heller faktiskt. Inte ens någon streaming på webben. Hur publiksiffrorna på matcherna ser ut vet jag inte, men det är nog ingen radikal förändring där. Vi ser en sport utan självförtroende som nervöst söker marknadsanpassning, och i den processen strippar man sig själv på substans och kvalitativt innehåll. Känns halvt.

EM-reflektioner 2 (2010)

Jag förmodar att våra landslagsspelare får mental uppbyggnadsträning, men jobbar man också privatpsykologiskt med spelarnas väl och ve, på individnivå? Finns det en eller flera kvalificerade personer som har till uppgift att hjälpa våra spelare att växa både som lirare och som individer på det sättet? Det hade varit bra. Mentalträning i all ära men utan ett mer gediget psykologiskt och personligt växande är det rätt svårt att få kropp och sinne att samverka på bästa sätt, att nå ända fram. Den mentala biten har kommit att spela en allt större roll i idrottslivet, men många gånger handlar det mest om metoder av topp-preparerande karaktär: Prestationsinriktade visualiseringsövningar, målsättningspsykologi, och dylikt. Det är naturligtvis inte av ondo, men kan vara ganska grova redskap när det kommer till att ta hand om det som utgör en människas väsen och psykologi. Det du bär med dig som människa tar du allt som oftast med dig in i hagen. Det skulle vara bra om man kunde använda sig av samtalsbaserade inslag i den idrottspsykologiska praktiken. Tror att vi hade kunnat få både helare, klokare och mer högpresterande idrottutövare med en sådan inriktning. Behovet är där, men om modet och kunskapen finns - det är jag mer tveksam till. Sportvärlden är av tradition inte så framåt när det kommer till bemötande av svårare och mer komplexa känslor. Det är synd. Och när samhället i övrigt, både i arbetsliv och i den privata sfären, allteftersom har öppnat upp och fått ett mer avdramatiserat förhållande till de psykologiska aspekterna av vårt varande - så står sportvärlden kvar och stampar i det gamla ”flow” och topprestationsspåret. Jag skulle vilja påstå att för många spelare räcker inte det. För att kunna bära en förfinad teknik, automatiserade rörelser och en klok taktik på snabba fötter krävs hela och solida spelare. Ett mer genomgripande psykologiskt närmande är därför önskvärt. På sikt kanske vi kan få spelare som i något högre grad är i fas med sig själva vid bordet, spelare som inte låser sig och som lättare kan bryta mönster när man kört fast.. Spelare som inte fastnar i frustrationscentrifugen utan som har bättre motståndskraft när de negativa tankarna kommer - och som därmed får större tillgång till sitt kunnande. 

EM-reflektioner 1

Europamästerskapen är över och Sveriges herrar lyckades med nöd och näppe ta sig till kvartsfinal där det dessvärre blev tvärstopp mot Tyskland. Förlusten är inget att säga något om - tyskarna var för starka, men samtidigt kändes den svenska insatsen en smula disharmonisk. Ansiktsuttryck, hållning och kommentarer, både under spelet och i setpauserna vittnade om att saker och ting inte stod helt rätt till. Det verkade inte finnas så mycket att falla tillbaka på mentalt när det blev uppförsbacke i matcherna. Mindre avstånd till att behöva pysa ut massa känslor än till att hämta nytt syre ur inre samling och tilltro till den egna förmågan. Det fanns något jagat och forcerat över svenskarna. Ett lynnigt beteende såg man också här och var i damernas lagmatcher. Irriterade blickar och joxande mot motståndarbänk, ett illa dolt missnöje över hejande och klappande vid svenska förlustbollar. Frustration och känslighet. Di svenske såg helt enkelt inte ut att ”ligga rätt i skallen” och må så bra i hagen. Känslan och tonen vid setpauserna skiljde sig också markant mellan de båda lagen i herrarnas kvartsfinal. Och det berodde inte bara på att vårt landslag var pressat och tyskarna förde tillställningen, nej, nej, här såg det ut att handla om något annat - om förmågan till samling och om bristen på densamma. Den skarpögde noterade också en viss fnissig snicksnackighet på den tyska spelarbänken mellan varven, och sånt ser ju aldrig bra ut. Beteendet kan ses både i den svenska ankdammen och ute på djupare internationellt vatten hos yngre spelare. Således har vi att stämma i bäcken och samarbeta för att kultivera och fostra bordtennisungdomen till att bli snälla och skötsamma hedersknyfflar (Timo says hello...) istället för skitsnackande snorvalpar.

Guld till Viktoria Pavlovich

En rörd Viktoria Pavlovich under medaljceremonin vid pingis-EM i Ostrava, Tjeckien. Miss Pavlovich, 32-årig defensivspelare från Minsk, Vitryssland, vann finalenöver kina-österrikiskan Jia Liu i en rejäl holmgång över sju set. I semifinalen blev det vinst över frk. Hu Melek, Turkiet med 4-2 och och i den matchen finns en hyfsat välspelad boll som passerar hela 91 gånger över nätet från serve till poäng. Pavlovich, rankad 43:a i världen såg därmed till att det trots allt blev ett vitryskt guld i EM, när nu långskånken Vladimir Samsonov kom till korta mot formstarka tyskar. Matcher och intervjuer från EM i Ostrava ligger uppe här att se - och ja - nu slipper du se den bräkiga reklamrullen från Butterfly som inledde varje stream och klipp under tävlingarna. EM-resultat år 1958 - 2010.

Deutschland und die Bollmaschine

Timo Boll verkar vila i sig själv och i sin sport. Han uppehåller sig i ett alldeles speciellt rum. Resultatmässigt är han en vinstmaskin av sällan skådat slag, anslående stadig sett över tid - och vid bordet är hans uppenbarelse ett under av koncentration, balans och kunnande. Han går genom EM som en slåttermaskin och befäster sin position som Europas hopp i pingisvärlden. Helylle-Timo från Erbach im Odenwalt kan nu titulera sig fyrfaldig europamästare i singel (2002, 2007, 2008, 2010). Och för fjärde året i rad tar Tyskland hem EM-guldet i lagtävlingen. Formidabel succé för Jörg Rosskopf, ny förbundskapten för herrlandslaget. Dessutom vinner Timo, i par med Christian Süss, dubbelklassen - vilket de har gjort sedan 2007, så fjärde raka där också. Till detta kan läggas både silver och brons i singel genom Patrick Baum respektive Christian Süss. Exempellösa framgångar för Tyskland och då deltog ändå inte tyskarnas tvåa, Dimitrij Ovtcharov, i singel och dubbel eftersom han skadade sig i lagfinalen. Dominansen som Tyskland har nu påminner en del om svenskarnas under tidigare decennier. Det är inte utan att man både längtar tillbaka och avundas tyskarna en smula. Se singelfinalen mellan Timo Boll och Patrick Baum i sin helhet här, eller klippt och skuren nedan.

ETTU streamar EM

Europeiska Bordtennisförbundet livestreamar Pingis-EM från Ostrava som börjar den 11 september. Och vill man ta sig en titt på Europas för tillfället bästa juniorer och kadetter tittar man med fördel in på samma adress. Ett digert material från juli månads Junior-VM i Istanbul ligger fortfarande uppe: Intervjuer med spelare, coacher, jämte massor med matcher från arrangemanget. 

ETTU’s Tv-kanal

Pär & Jörgen upp & ner

Pär Gerell tar ett rejält kliv från plats 45 till 35 på nya världrankingen. Därmed passerar han Jörgen Persson och är högst rankade svensk. Jörgen faller från plats 37 till 40. Vi som är jämnåriga med Jörgen känner oss dessvärre minst ett par år äldre för varje plats han faller på världsrankingen.. Och vi drar oss till minnes Peking-OS och den motsatta effekten - för aldrig har vi väl känt oss så unga i våra medelålderskroppar som då ”den långa telefonstolpen” nådde semifinal i ”välritad pingisstadion” (för att citera CHTV) och gav oss hopp om både livet och vår pingisgärning.

Bolls Blogg

Herr Boll skriver på sin blogg om China Open. Ett par ord om sin insats i allmänhet och förlustmatchen mot Xu Xin i synnerhet. Han konstaterar att han hade 3-1 i set och 9-6 i femte och inte lyckades förvalta sin ledning. Han nämner att han för ett par månader sen hade matchbollar mot samma kines och inte heller då kunde knyta ihop säcken. Hans tankar om det hela: 

”Ich kann wirklich nicht behaupten, dass ich das Spiel schon als gewonnen abgehakt hatte, weder bin ich extrem nervös geworden. Klar wird man angespannt wenn es eng wird, aber es ist schon verrückt, dass ich so viele Chancen auslasse. Mal schauen, vielleicht werde ich mal mit unserem Sportpsychologen über solche Situationen sprechen. Einfacher wird es mental auch nicht, wenn der Gegner Punkte nimmt, die ihm nicht zustehen.” 

Det som i första hand slår mig när jag tittar till Bolls blogg är den resonerande tonen han har. Intresset för hur han fungerar i sin sport, för sina prestationer, oavsett vinst och förlust. Timo skriver alltså här att han varken var nervös eller tog ut segern i förskott, och att det är tokigt rent att han inte kunde ta vara på alla de möjligheter han hade. Han nämner att han ska ta upp saken med sin idrottspsykolog, och att det troligen har psykologiska orsaker att motståndaren vinner de poäng som egentligen inte tillhör honom - vilket för övrigt låter mycket tjusigare på både tyska och engelska.