De senaste tre-fyra åren har bordtennisintresset mer eller mindre exploderat på internet. Amerikanerna har vaknat och kineserna är uppkopplade. Spelare i alla åldrar, på alla nivåer och från alla världsdelar bidrar med diskussioner runt material, teknik, tävling och träning på diverse pingisforum. De riktiga entusiasterna översätter kinesiska toppcoachers föreläsningar från mandarin till knagglig engelska och man publicerar dessa värdefulla brottstycken i rekordlånga forumtrådar. Man lägger upp bilder på kända spelares stommar och gummiplattor - skärmdumpar from hell som man förstorar upp - för att se vad en Wang Liqin eller en Samsonov - egentligen - spelar med för material. De mest hängivna forummedlemmarna synar databaser av typen "rubber mass index" där man listar olika gummiplattors densitet och anatomi. En del av dem glider ner på molekylär nivå. Samma medlemmar beskriver stommars bladkomposition och jämför olika afrikanska träfanérs specifika karaktäristika. Man skärskådar alla aspekter av spelet - analyserar bollbanor från diverse kombinationer av belag, stommar och olika slag. Man diskuterar serverörelser, förflyttningar och gör sig lustig över engelska språkfel på kinesiska gummikonvolut. Det är förstås ett gränslöst nördigt beteende, men icke desto mindre underhållande - även för luttrade gamla pingisrävar.
Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao har en tid haft sällskap av Zhang Jike, Xu Xin Ma Long och Chen Qi i världstoppen. Generationsbegreppet är tänjbart, men med kinesiska pingismått mätt så är det dags för en växling nu, och som den bt-bitne känner till så är den i full gång. Alla dessa generationer av fantastiska kinesiska toppspelare som har passerat revy genom årens lopp. Den långa obrutna kedjan av bordtenniskonst, av förnyelse och tradition. Det finns något tjusigt i beständigheten här. Och den mest spännande perioden är den vi är med om just nu - när den gamla och den nya generationen på allvar bryts mot varandra. Först kommer det smygande, i några set här och där, och man har en obestämd tidsrymd att förhålla sig till.. Sedan ökar takten, de vunna seten börjar bli vunna matcher och man hamnar i den nästan elektrifierade punkt i processen där generationerna liksom dockar fast vid varandra - innan de skiljs åt av ålder och spelstyrka. Vi har haft förmånen att få vara med om en sådan dockningsfas en tid, och vi har fått se en kavalkad av gnistrande dueller och magisk bordtennis - i German Open, China Open, i Chinese Super League.. Den nya generationen har allt tydligare angripit det äldre gardet, men de gamla drakarna försvarar sin positioner och hugger tillbaka med all den kraft och erfarenhet som står dem till buds, men inget kan ändra på sakernas tillstånd - deras eld har börjat slockna och de nya stjärnorna tar vid. Så är det bestämt att det ska vara och det kinesiska förbundet har tigerkoll på att exakt rätt urval görs för tronföljdens bästa. Än så länge verkar det gå bra. Skörden är god. Det finns en noggrant framodlad topp och det finns en stor och löftesrik bredd att ösa ur. Och man får hoppas att det nya Kina som håller på att växa fram inte tar udden av de gamla pingisstrukturerna. Men det ska nog gå bra.. Det är liksom ingen slump att man använder sig av begreppet ”國球” (”National ball”) när det kommer till pingisen.. Vår sport har fortfarande en hög status i folkrepubliken.
Tror det var 2003-2004 eller så som jag spelade aktivt sist, och då bara sporadiska inhopp i seriespel. Tränar och ledarsysslan hade länge gått före den egna bordtennisen. Bra år, fantastiska några av dem. Men det började ta på krafterna att både engagera sig i andras bordtennis på kvällar och helger och arbeta heltid i det civila om dagarna. Jag var sliten. Och allt gick på tomgång. Jag tvingades lägga ner. Rubbet.
2009, gjorde jag ett försök med en tränarkollega igen. Det var härligt att spela, men kroppen kändes märkvärdigt trög, ovan, och sinnet var bångstyrigt och fullt av motstånd. Det blev inte mer än 15-20 pass det året. Några enstaka kvalitetspass, resten var inbollning följt av matcher. Ofta i en tom hall. Med en och samma träningspartner. Jag var tvungen att ta det lugnt, inte överdosera utan istället bygga i ro, anpassa mig till nya förutsättningar, försöka skulptera fram en ny spelare ur mig själv. Så sakteliga. I år har det fortsatt i ungefär samma stil fram till i somras då jag fick lust att prova mig mot vassare motstånd. Jag körde ett par pass med några tidigare pingiskollegor i en grannklubb som huserar i div 2, och lyckades hålla någorlunda jämna steg med dem. Jag fick med mig några matcher vilket gav mig mersmak, och jag fick med mig - ett ryggskott.
Nu har någon månad gått, kroppen är någorlunda hel och ett par pass är avklarade. Det är dags för comeback, och det på pingisens bakgård: Vi har anmält ett lag till en motionsserie som vi har fått veta innehåller spelare i ålderspannet 20-70 år. Enligt uppgift ska rena motionärer blandas upp med aktiva klubbspelare från div 3, 4 och 5. En del "gamla uvar", fd aktiva spelare, ska också vara med i serien - och det slår mig att även jag själv måste räknas till denna kategori numera. Min primära förhoppning är att kroppen ska hålla och att glädjen i projektet ska få bestå. För det går inte att komma ifrån att jag behöver den här sporten i mitt liv. Jag har alltid känt så. Pingisen är en livslång kärleksrelation. Det handlar om en passion, om uttrycksmöjligheter, kreativitet, ett slags språk som jag inte vill klara mig utan. En sekundär förhoppning skulle kunna vara att en ny version av mig som bordtennisspelare ritas fram ur de gamla resterna, en figur som skjuts upp i full storlek vid bordskanten och börjar göra livet surt för motståndarlagen. Jag får lov att återkomma till detta någon gång i december då första hälften av serien är färdigspelad.
I svenska ”Pingisligan”, fd Elitserien, spelar man alla grundseriens matcher i bäst av tre små set. Jag har svårt att ta det på allvar. I övrigt nationellt och internationellt seriespel så kör man matcher i bäst av fem set. I individuella tävlingssammanhang likaså. De större tävlingarna i världen körs ofta i bäst av sju.
Man anser att matcherna ska gå snabbare i Pingisligan, passa tv-mediet bättre och inte vara så jobbiga för publiken att se. Det ska vara en mer friktionsfri upplevelse att se på bordtennis, och mer underhållande så att sponsorerna och pengarna hittar in. Man tycker nog också att det blir mer spännande så här. För publiken. För de tänkta tv-tittarna. För spelarna. Hursomhelst - ingen tycks protestera så man får väl vänja sig vid eländet. Kanske anses det bakåtsträvande att inte gilla läget..
Att det kanske inte alls är genom matcher i leksaksformat som man bäst förbereder våra mest lovande spelare för internationell toppingis - ja, det verkar liksom inte spela någon roll. Nu ska det vara så här. Men tv-media har uppenbarligen inte nappat alls. Trots förnyelse och anpassning så blev det inga livesändningar från Pingisligan den här säsongen. Inget bandat material som sänds i efterhand heller faktiskt. Inte ens någon streaming på webben. Hur publiksiffrorna på matcherna ser ut vet jag inte, men det är nog ingen radikal förändring där. Vi ser en sport utan självförtroende som nervöst söker marknadsanpassning, och i den processen strippar man sig själv på substans och kvalitativt innehåll. Känns halvt.
