Ding Ning On The Run

Min favorit på damsidan för närvarande, 20-åriga Ding Ning (WorldRank: 7), krossar allt motstånd i årets upplaga av England Open. Hon släpper sammanlagt fyra set i tävlingen. Tre i semifinalen mot Li Xiaoxia (WR: 3) och ett i finalen mot världsettan Guo Yan. Övriga matcher håvar hon hem med 4-0, bl.a. kvartsfinalen mot Singapores superstjärna Feng Tianwei (WR: 2). Detta var Ding Nings andra Pro Tour titel. Den förra kom för två år sedan då hon vann finalen i Kuwait Open mot dåvarande världsettan Gue Yue. (Nu WR:4). Hon har varit med i toppen sedan dess, men lite i skuggan av Liu Shiwen, vilket kan har inneburit mindre press på hennes axlar. Ding Nings signum, "tomahawkserven" syns mer sällan i seten för närvarande. Hon har övergått till "vanlig" fh-serve vilket är klokt.  Tomahawken slukar massor av energi och nya ingångar till andra och tredje bollen behövs, dessutom har hennes landslagskollegor lärt sig den vid det här laget. Lustigt att konstatera är att hennes något invecklade "armfäktande" innan själva serven faktiskt lever kvar i den nya "vanliga" serven om än i minimalt utförande. Tydligt är att hon har skulpterat fram sin tomahawk under tusentals pass sedan barnsben och spår av den finns kvar i allt servande hon gör. Vänsterhänta Ding Ning behärskar som få damer det offensiva spelet ett steg ut från bordet. Jobbar hon igång med fötterna är hon ruggig. I duellerna kan hon ibland se överspelad ut, men lyckas ofta returnera tillsynes omöjliga bollar framförallt från sin fh-sida. Ibland hämtar hon sin backhand för djupt in vid kroppen vilket gör den vag, och kunde kanske hon också ha en mer dräpande forehand. Det händer också att hon fastnar lite när hon möter spelare som Liu Shiwen som konsekvent biter sig fast vid bordskanten och styr med vass attack och hårt kontrings och blockspel. Men har hon arbetsro och full tillgång till sitt artilleri så har hon stor möjlighet att "variera bort" den typen av spelare med både tempoväxlingar och skruvvariation, precis som Guo Yan gör i sina bästa stunder, och gjorde i sin semifinal mot unga fröken Shiwen. Den skarpögde bt-entusisten noterar dock att Liu Shiwen ser alltmer säker ut och som bäst håller på att bygga upp det självförtroende som fick sig en törn i VM-finalen mot Singapore i fjol. Vi kommer att få se mycket mer av henne, det är ett som är säkert. Framtiden ser onekligen spännande ut för de yngre kinesiskorna: Ding Ning 20, Liu Shiwen 19 och Slovenien Open segrarinnan Wu Yang 19.

England Open

Har ännu inte haft tid att se en endaste boll av England Open, men när jag kvickt kollar genom resultaten ser jag att tre av Chen Qi's matcher på vägen fram till finalen i England Open avgörs i skiljeset. Tjecken Gavlas och fransmannen Mattenet bjuder på oväntat hårt motstånd, medan 32-årige Wang Liqin mer väntat lyckas knipa tre set av sin sex år yngre landslagskollega. Den gamle draken Wang L. gör för övrigt en bra tävling och lyckas besegra Xu Xin med 4-3 i kvarten. För Chen Qi blir finalen mot Ma Lin den siffermässigt lättaste matchen: 4-1 via 11-5, 11-4, 11-13, 14-12, 11-4. Mycket gott som väntar att se på ItTV´s hemsida. Semifinalen mellan Wang Liqin och Chen Qi är förmodligen en rätt hyfsad holmgång. 

Slovenian Open

19-åriga deffen Wu Yang, rankad 22 i världen, vinner sin första ITTF Pro Titel genom att ta hem Slovenian Open. I finalen betvingar hon världstrean Li Xiaoxia med 4-3 i set. Jag skummar matchen i efterhand från skrivbordsplats. Wu Yang, klassiskt "kinacool", med koncentrerad blick och ett ansiktsuttryck som inte berättar något annat än att hon är tillstädes och väldigt samlad. När matchbollen har vunnits knyter hon nästan blygsamt sin näve och andas ut i en härligt befriande pust. Hon spricker inte upp i något leende, höjer inte sina armar i någon vidlyftig segergest - men är förstås så innerligt glad. Och det är som om glädjen sätter sig i benen. När hon tackat Li Xiaoxia och domare 1 för matchen så kan hon kan inte låta bli att börja trippa igång, ja småspringa fram till domare 2 för nytt handslag. Sedan bugar hon kort och lite ovant för publiken innan hon tar sin handduk och trippar vidare ut ur hagen - och det är så ödmjukt, sympatiskt och vackert att den känslige här lätt blir tårmild. Inga yviga gester, men ändå så tydligt - hennes starka glädje inombords för det här är ju hennes pingislivs hittills största framgång. Det slår mig att jag sett det där lilla segerspringandet förut, i synnerhet hos asiatiska damspelare. Kanske är det rentav typiskt för en viss typ av spelare som dels är sprungna ur en stram och disciplinerad uppförandekultur och samtidigt har utrustats med ett känslomässigt återhållsamt kynne. Som Wu Yang. 

Li Xiaoxia kommer inte till sin rätt i den här matchen, hon är ofta pressad, får inte arbetsro och det ställer till det. Hon stressar och slänger iväg alldeles för många enkla poäng. Backhand är inte i ordning och samtidigt underlåter hon att jobba runt. Och var är de små extra skären som rycker Wu Yang i djupled? Var är den byggda bollen med förlängning i mindre förutsägbara fh-attacker? I en intervju efter matchen är hon självkritisk och tycker att man ska kunna förvänta sig mer av henne som den nyckelspelare i det kinesiska landslaget hon är. Hon pekar inte på något speciellt spelmässigt utan säger att hon ska ta en rejäl funderare över hur det kunde bli så här. Bra. Noterar att hon inte säger något om sin hårt tejpade handled, men ser att hon böjer och tänjer på den i samband med prisceremonin efter matchen som slutar 11-9, 8-11, 14-12, 8-11, 11-8, 7-11, 11-8 i Wu Yangs favör. 

På herrsidan vinner Xu Xin finalen över Ma Lin med 4-2 i set. 

Ma Lin slår Wang Hao i sin semifinal och Xu Xin betvingar Zhang Jike i sin. Allt videomaterial ligger uppe på itTV. Allt är sevärt. En del av det är fantastiskt.

The Table Tennis Collector

The Table Tennis Collector i iBooks-appen på iPad


Väl gömd på ITTF’s spretiga hemsida ligger under fliken ”Museum” en länk till magasinet ”The Table Tennis Collector”. Alla nummer (58 st) från 1993 och framåt är nedladdningsbara som PDF-filer och är sprängfyllda med bordtennishistoria, anekdoter och gammal pingisutrustning från samlare världen över.

Kina öppnar upp

En ny kinesisk bordtennisakademi har skapats i Shanghai. Syftet är att erbjuda 4-årig utbildningar till utländska spelare från och med september i år. Yang Peifang, vice partisekreterare för den nya akademin säger att det nu är dags för Kina att dela med sig av den kunskap man besitter för att förbättra konkurrensen inom sporten, eller som han mer målande uttrycker det: "Take foreign lambs and breed them into wolves to encourage competition". Vidare säger herr Yang: The secret of China's success over the years has been a mastery of both technique and ping pong strategy. "If the foreign student is already quite good at the table, we will teach him ping pong theory. If not, we can improve his skills at the table too". 

Tydligen finns det i förlängningen också planer på att skapa externa kinesiska träningscenter utomlands vilket låter hyperintressant: "The Shanghai government will underwrite the £13 million start-up cost of the school and is eventually hoping to establish branches overseas to train more players."  

Läs mer på Latest China

En ungersk ikon är död.

Zoltán Berczik, legendarisk spelare och coach för Ungern. Europamästare 1958, 1960, finalist mot Kjell Johansson 1964 i Malmö. Coach för Ungern under de framgångsrika åren i mitten och slutet av 1970-talet med spelare som Istvan Jonyer, Tibor Klampar och Gabor Gergely, de tre musketörerna som besegrade Kina i VM finalen 1979 i Pyongyang. Zoltán Berczik blev 73 år gammal.

World Ranking 1 - 2011

Hepp, europeisk världsetta på herrsidan.. Och även om det inte är helt överensstämmande med verkligheten så är han den just nu den enda europé som på allvar kan utmana kineserna. Vi pratar förstås om mannen med det osannolika namnet för en världsetta i bordtennis - Timo Boll. Årets första världsranking för herrar.  Och för damer. 

Balkan Blues

Lille Antun ”Tova” Stipančić med sin förste tränare Josip Trupković.

När det gäller skönlitterära verk med pingisinnehåll så är utbudet givetvis skralt. På svenska språket närmast obefintligt. Att klä sport i litterär dräkt brukar inte slå väl ut, och pingis är inget undantag. Men efter en omläsning av den finlandsvenske författaren Petter Lindbergs ”Kalkutta 75” från 2008 så måste jag tillstå att den har sina förtjänster trots trubbig korrekturläsning och en del sakfel. Det här är en biografisk roman om den jugoslaviske bordtennispelaren Antun Stipančić, "mannen med den gyllne handleden" en världsspelare på sin tid, och enligt både Bengt Grive och JO-Waldner den spelare som hade det bästa bollsinnet av alla. Stipančić dog 1991, bara 42 år gammal efter cancersjukdom. I Kalkutta 75 låter Petter Lindberg honom återuppleva sin barn- och ungdom samt sitt fortsatta bordtennisliv från sjuksängen. En ganska dyster och sorgesam berättelse tar form. Medaljens baksida. Drömmen om framgång och berömmelse. Svårigheterna i livet utanför sportvärlden. Tillkortakommanden i relationer. Upplösningen i känslor av förlust och förtvivlan. Ingen upputsad yta. Inget tingeltangel. Visst kunde man önska att författaren hade låtit porträttet av både huvudkaraktären och en del andra figurer fördjupas något, men som skildring av en spelare och hans tragiska livsfärd är den ändå trovärdigt och bitvis varmt tecknad. En trevlig och lite exotisk bonus är att vi får en glimt av ett land som inte längre finns, av familjevardagen i det socialistiska Jugoslavien under kamrat Titos ledning.

De pingistekniska beskrivningarna kanske haltar lite ibland, men trots det är romanen av intresse för den genuint bordtennisintresserade. Flera av mina barndomshjältar träder fram, inte minst legenden Dragutin Šurbek vars namn glänste på den efterlängtade racketstomme med konkavt handtag som jag önskade mig och slutligen fick greppa den välsignade julaftonen 1976. Och inte går det för en pingisentusiast som är född i mitten på 60-talet att säga nej till en roman som bjuder på rader som dessa:

”Tova, titta hur han maskerar sitt slag”, kunde Dragutin säga och vänskapligt puffa mig i sidan när vi båda satt i det jugoslaviska båset och följde med Istvan Korpas match mot Chou Lan-Sun. Dragutin Surbek var några år äldre och redan en erfaren spelare. Jag hade sett honom spela två matcher i den här turneringen och hans uthållighet och hårda slag hade gjort intryck på mig. ”Ser du hur han leker med Istvan?” Dragutins fråga avbröt mig i mina funderingar och jag kände mig lite skamsen över att jag inte följde matchen, utan lät mina tankar sväva bland den rymliga arenans takkonstruktioner.”

”Mitt första pingisbord var litet, ojämnt målat i en kraftig blå nyans och så långt från ett Stiga Expert man någonsin kunde komma. I själva verket var det vårt köksbord, samma bord där familjen åt sin middag, vid vilket jag läste mina läxor och vid vilket jag suttit uttråkad med skolboken framför mig och tänkt på livet i Mississippideltat som vår fröken läst om eller på Nadjas bröst som jag skymtat sommaren innan. Nu fick bordet tjäna som underlag och pappas tidning blev ett perfekt nät när man vek den några gånger och stadgade den en smula med lim. Fortfarande minns jag hur han svor och anklagade mig och Boban för förlöjligande av Titos gärning när vi en gång av misstag hade klistrat ihop tidningen så att bilden på vår store ledare hamnade på sidan med dödsannonserna. Misstaget hindrade oss inte från att spela. Något måste väl Tito också bjuda på, tänkte vi, och drömde om ett riktigt pingisbord, ett sådant som fanns på partiavdelningens klubblokal dit mina föräldrar ibland gick för att lyssna på något föredrag. Just ett sådant bord längtade vi efter och länge tjatade jag på min far och betonade vikten av motion och en sund hobby. Till slut gav han med sig och lovade mig och mina bröder ett pingisbord, på villkor att vi skötte skolgången exemplariskt. I mina öron klingade fortfarande pappas ord när jag skyndade genom kvarteret för att berätta den goda nyheten för Boban. Upp för kullen rusade jag, förbi farbror Stankos trädgård med fruktträden som han och hunden svartsjukt bevakade hela sensommaren, över familjen Milenkos gård där den unga hustrun vinkade till mig genom fönstret, och fram till Bobans hus. Jag klev på utan att knacka och möttes av ett förvånat ögonpar. ”Vad gör du här”, undrade Boban. Jag satte mig på hans säng och förklarade andfått hur Ivan äntligen gett med sig och lovat snickra ett pingisbord åt oss. Boban sken upp och påbörjade en match mot en osynlig motståndare. Det såg så lustigt ut att jag måste göra honom sällskap. En lång stund spelade vi pingis utan vare sig boll eller racketar. Först när Bobans mamma stack in huvudet i rummet och oroligt undrade vad vi egentligen höll på med, ramlade vi omkull på golvet i en tvåmanshög och skrattade hysteriskt. Hon skakade på huvudet och undrade om inte Franca redan väntade på sin son. ”Tova ska få ett pingisbord”, sa Boban och tittade hoppfullt på sin mamma. ”Det är bra”, sa hon tankspritt och gick ut i köket. Jag följde efter och sa att Boban var välkommen att spela när som helst. Sen gick jag hem med glädjebudskapet lindat runt mitt hjärta..” 

Ett klipp med bollltrollaren från Balkan ligger på youtube: Sarajevo 1973. Semifinal i VM. Han möter sin överman i kinesen Hsi En-Ting (som sedan vann finalen mot Kjell Johansson på två berömda kantbollar i skilje). Petter Lindbergs bok ”Kalkutta 75” är utgiven av Söderströms förlag och går att beställa hos Adlibris för 160 riksdaler.