Bollen, reformerna och Ma Long

Bollen.. ITTF har ju bestämt att den ska genomgå en metamorfos. Igen. Celluloiden ska försvinna till förmån för något biobaserat plastmaterial. Det handlar delvis om miljö och hälsomässiga hänsyn, men också om att ytterligare dra ner på farten och skruven i spelet. Bollen kommer att stöpas i ett stycke, istället för att sammanfogas av två halvor. Den blir jämnare, och den gamle goe skarven är snart ett minne blott. Vår nuvarande 40mm's boll har också en viss måttmässig tolerans nedåt, medan den nya bollen inte har det. Toleransspannet för den nya smyger i stället så smått upp över de 40 millimetrarna vilket kan medföra en något större boll än vad vi är vana vid. Gud förbjude att sprida svartprat - men det ryktas om att ljudet som uppstår när denna nya boll möter rack och bord är så annorlunda att det inte går att känna igen annat än som en förvriden och dovt klånkig ljudkarikatyr av det klassiska och karaktäristiska "pingpong" som en gång bidrog till att ge sporten dess kinesiska namn. På något sätt har Ma Long & Co övervunnit själva syftet med den nuvarande 40mm's bollen (som ersatte 38 millimetaren efter OS i Sydney 2000) och samma sak lär ske med plastbollen som införs 2013. När förändringarna kommer, när det dödande slaget riskerar att inte längre bli fullt lika dräpande så står vårt hopp till framtida generationer av varsamt framodlade kinesiska fullblodspelare som till synes oberörda av ändrade förhållanden blåser på med allt de har - och låter dessa nya segelflygplan till bollar slå ner som precisionsstyrda missiler på motståndarnas bordshalvor. Men det är flera reformer på väg: Servemönstret kan komma att ändras från de alternerande två servar vi har idag till ett system där den som förlorar poängen ges serven. ITTF provade detta under Baltiska Mästerskapen i Lettland i höstas och testerna ska ha slagit väl ut. Många spelare var positiva. Även en höjning av nätet diskuteras och kan bli aktuell längre fram. Var vi hamnar och hur pingisen ser ut om, låt oss säga 10 år är svårt att sia om, men jag håller inte för omöjligt att reformerna blir omfattande och vi får mycket nytt att förhålla oss till. En önskad bieffekt från ITTF's sida är förstås att minska den kinesiska dominansen. Den här bloggen har inga som helst problem med Kinas position, tvärtom. Och handen på hjärtat - vad vore egentligen vår sport utan dessa nästan överjordiska pingisbodhisattvor från Mittens rike? Inte mycket mer väl.. än en saggig gummilek, ja, en svampig och rätt träig historia. Nedan koncentrerad energistorm i form av Ma Long som innan han gick i vinterträning vann över 40 tävlingsmatcher i rad. Senast Pro Tour Grand Finals i London där han finalbesegrade en styck regerande kinesisk världsmästare (Zhang Jike) med 4-1 i set.  

Dampingisen över en kopp kaffe

Zoégas Intenzo. 

Min misstanke om att det skulle krävas en kopp extra starkt kaffe för att lyckas spåna fram en ny centraliserad modell för svensk dampingis besannades i kväll. Nackdelen med detta är att kaffe sent om natten riskerar att göra dig sömnlös. Det positiva är att det enda man behöver för att skapa små visioner av den här typen är just en bunke kaffebönor, hett vatten samt eventuellt en utskrift av damlandslagets dystra resultatlängd från de fem senaste Europamästerskapen: 16, 25, 17, 16, 21.. Just not good enough. Man borde förmodligen se över hela damsidan - från flick/kadett/junior till damsenior. Se över konstruktion, innehåll och ansvariga. Demontera och bygg nytt. Förädla framvaskningsapparaten och skapa en ny separat elitapparat. Top notch. Nå, hur många tjejer skulle man klara av att arbeta kvalitativt och koncentrerat med? 64? Nej alldeles för många, för mycket bredd. Och var skulle vi få de resurserna ifrån? 48? Nix, fortfarande för stort, vaska på! 32? Ja, det blir bra. Vi stannar där, 32 blir utmärkt. 32 spelare tas alltså ut i en verksamhet som direkt har med rikets landslagsfunktion att göra. 32 spelare som baserat på spelstyrka och förutsättningar, oberoende av ålder, fångas upp i ett högkvalitativt sammanhang. Dessa får tillgång till fortsatt pingisutbildning genom daglig träning, återkommande läger samt en omsorgsfull och tät individuell uppföljning med en klart riktad rörelse mot landslagsspel. Man ges också möjlighet till anpassade lösningar för att på bästa sätt kunna kombinera t.e.x studier/lönearbete med ett fullödigt bordtennisliv. Urvalet ska göras av en kommission med stenkoll. Kommissionen - eller nämnden - utgörs av personer ur den svenska bt-intelligentian (för nog finns det väl en sådan?) vars goda omdöme är oomtvistat och vars klokskap är högt värderad. Dessa personer är tio till antalet. De arbetar i väl sammansvetsade par med tät kommunikation och ett djupt intresse för bordtennisens alla aspekter. Två av dem har ansvar för övergripande planering och fungerar även sammankallande. Kommissionens arbete får inte kritiseras och debatteras annat än under en öppen utvärderingsperiod som infaller vart tredje år, i juni (En sådan skarp och kvalitetsmedveten arbetsgrupp behöver nämligen arbetsro). Kommissionens medlemmar har fortlöpande möten och genomgångar av spelarmaterialet. Alla par har tät kontakt med spelarna och deras klubbtränare såväl som med kommissionens övriga medlemmar. Varje par har huvudansvaret för 8 spelare. De 32 spelarna är indelade i fyra grupper där grupp 1.8 är den starkaste och utgör aktuell landslagstrupp. Sedan följer förstås grupp 2.8, 3.8 och 4.8. Alla grupperna har flytande gränser. En spelare kan avancera uppåt i gruppsystemet eller falla nedåt. Ingår du i någon av grupperna tilldelas du epitetet "nationsspelare" samt mottager en för ändamålet unik träningsoverall + en pin i form av en högblank svart stjärna med ett litet rödfärgat bordtennisrack på. Spelarna tränar främst inom den egna gruppen, men även tillsammans med övriga grupper enligt noga utmejslade riktlinjer. Grupp 1.8 och 2.8 ges också möjlighet att träna internationellt. Grupp 4.8 är öppen ut mot pingissverige och fungerar som ett insug till den åtravärda positionen som nationsspelare, vilket innebär att du som spelare står under uppsikt av en kvalitetsmärkt svensk landslagsorganisation med tydligt uppdrag att göra dig så bra så möjligt i den här sporten. 

Bland rapporter och remissrundor

Läser aktivitetsrapporter på Svenska Bordtennisförbundets hemsida. Det är inga långa dokument, mer av sammanfattande karaktär, men ofta väl valda ord om spelare, matcher, träning och teknik, om detaljer att förbättra och lägga större vikt vid. Egentligen borde alla aktiva ta sig en titt på och idissla materialet. Man känner den goda intentionen och grundligheten i sportchef Anders Johanssons och Peter Karlssons teknikanalys från EM i Gdansk. Samma känsla av noggrannhet infinner sig när man läser Pernilla Anderssons rapporter från när och fjärran. Vår förbundskapten på damsidan är av tonen att döma en både klok och varm person. Det kan faktiskt vara så lyckligt att vi har fått helt rätt folk till våra seniorlandslag. Men så läser jag vidare, tar del av organisationsbygge, måldokument och diverse visioner för svensk bordtennis. Blir plötsligt bekymrad över delar av förbundsverksamheten. Hur väloljad är egentligen den svenska modellen? Arbetssättet som ska föra oss i riktning mot vision känns trevande trots att måldokument och handlingsplan finns på plats. Processen tycks vara märkvärdigt långsam. År 2000 framlades ett måldokument som inte verkar ha följts upp nämnvärt. Tio år senare startar ett nytt arbete med ett nytt måldokument. Nu får många personer komma till tals. Rörelsen inventeras. Det pratas och utvärderas och delegaterna får hemuppgifter. Det verkar bra, tänker jag. Men allt måste ut på demokratiska remissrundor och en börjar så smått fundera över om inte ett maktfullkomligt centralstyre hade varit mer effektivt. Ett klädsamt strukturellt självförtroende av kinesisk modell? Nåja, men ett något mindre demokratiskt förfarande kanske.. Några hemuppgifter färre, ett par remissrundor kortare? Så man slipper oroa sig för att apparaten inte ska fungera. Nivån på aktivitetsrapporter och utvärdering är en aning ojämn Det är inte lätt. Mycket måste stämma. I valet av ansvariga personer i det gemensamma bygget måste det skarpaste och godaste omdömet få råda. Vassa armbågar filas ner. Finns en risk annars att sådant här utvecklas till riktigt svårlöst tjafs, med prestigeproblematik och stridigheter inom leden. För att folk är folk, och för att verksamheten här är något vag i konturerna samtidigt som resultaten uteblir.




Blir bekymrad över delar av förbundsverksamheten. Hur väloljad är egentligen den svenska modellen? Arbetssättet som ska föra oss i riktning mot vision känns trevande trots att måldokument och handlingsplan finns på plats. Processen tycks också vara märkvärdigt långsam. År 2000 framlades ett måldokument som inte verkar ha följts upp nämnvärt. Tio år senare startar ett nytt arbete med ett nytt måldokument. Nu får många personer komma till tals. Rörelsen inventeras. Det pratas, utvärderas och spretar förstås rejält. Men det behöver luftas, samsas, tas vidare, och mer samstämmigt så, allt. Det verkar bra, tänker jag. Sedan läser jag om delegater, hemuppgifter, demokratiska remissrundor och börjar så smått fundera över om inte ett maktfullkomligt centralstyre hade varit mer effektivt. Ett klädsamt strukturellt självförtroende av kinesisk modell? Önskvärt rentav? Nåja, men ett något mindre demokratiskt förfarande kanske.. Några hemuppgifter färre, ett par remissrundor kortare? Hur som haver: Ansvarsområden och resurser verkar vara i obalans. Apparaten för i synnerhet elit/landslagsbygge känns otydlig. Nivån på aktivitetsrapporter och utvärdering är på vissa håll riktigt skral för att vara på förbundsnivå. Det är inte lätt. Mycket måste stämma. I valet av ansvariga personer i det gemensamma bygget måste det skarpaste och godaste omdömet få råda. Vassa armbågar filas ner. Finns en risk annars att sådant här utvecklas till riktigt svårlöst tjafs, med prestigeproblematik och stridigheter inom leden. För att folk är folk, och helt enkelt för att verksamheten är något vag i konturerna samtidigt som resultaten uteblir.

World Ranking 12

Årets sista världsranking: Kung Ma Long jagas av världsmästaren Zhang Jike som byter plats med Wang Hao på topp-3. Timo Boll fyra. Xu Xin ny femma efter skutt från åttonde plats. Wang Liqin kvar på sjätte plats medan Ma Lins olustiga hösttermin visar sig i slutbetyget som en tråkig sjua. Japans Jun Mizutani ner ett hack till åttonde plats. Sydkoreanen Joo See Hyuk avslutar året som nia i världen och tyske Dimitrij Ovtcharov är Europas nya hopp på tionde plats. Vitryske långskånken Vladimir Samsonov faller ner till fjortonde plats, och så lågt har han inte varit rankad sedan tidigt 90-tal. 

På damernas världsranking är trojkan i topp oförändrad: Ding Ning, Li Xiaoxia och Guo Yan. Men frågan är hur länge de kan hålla minstingen i gänget, Liu Shiwen, bakom sig. Hon har nu klättrat upp till fjärde plats och puttar därmed ner Singapores Feng Tianwei till postion nummer fem. Guo Yue är sexa. Japans Kasumi Ishikawa sjua. Ny åtta Singapores Wang Yuegu som krånglar sig förbi den andra japanskan, Ai Fukuhara, på en nionde plats. Och slutligen på tionde plats - med ett, får man lov att säga, passande namn för en sådan placering - Tie Yana, Hong Kong. 

Svensk dampingis

Skillnaden är stor - inte i ålder, men i spelskicklighet - mellan förra postens huvudperson, kinesiskan Liu Shiwen och de yngre svenska landslagsdamerna. Inget konstigt alls. De kinesiska damerna har befunnit sig i en kunskapsrik och väloljad pingisapparat sedan barnsben, medan våra svenska damer har fått ta sig framåt så gott de har kunnat - på sin fritid - i den ankdamm av klubbträning, seriespel, helgtävlingar och träningsläger som utgör kärnan i den svenska modellen. Man vet ju det här, men det hindrar inte att man ibland bekymrar sig en smula över hur svensk dampingis mår. När det kommer till internationella framgångar går det alldeles för lång tid mellan varven.. Vi tittar tillbaka: Under 70-talet var Ann-Christin Hellman från Varberg rankad etta i Europa, var som bäst rankad sjua i världen. Hon vann Europa top-12 1975 och -76, var i EM-final -74. Sedan fick vi vänta 20 år.. till 1994 då Marie Svensson från Baskemölla på Österlen klev fram och vann EM-guld i Birmingham. Åsa Svensson var också med och lekte bland de bästa i Europa då, även Pernilla Pettersson tog för sig bra under perioden. Nu har det snart gått 20 år igen - utan större succéer, bortsett från skrällen i Zagreb 2002: EM bronset i lag, det får inte glömmas. Nåväl. I oktober spelade den svenska damtruppen både EM i Gdansk och Swedish Open Championships i Eriksdalshallen i Stockholm. I EM slutade man 21:e plats. I SOC vann de inga matcher. Det blev inte ens några setvinster, jo Matilda Ekholm (WR 70) lyckades knipa ett set mot sydkoreanskan Dang Ye Seo (WR 52, exkinesiska). Därmed bättrade hon på svenskornas samlade setstatistik till milt sagt beskedliga 1-24. Matilda är Sveriges bästa damspelare och den enda som förmår utmana uppåt för tillfället. Men så är de nya landslagstjejerna också väldigt unga. De är faktiskt så pass unga och lovande att de knep ett UEM-lagbrons i somras - så man får liksom gilla läget, bida sin tid, ha is i magen - eller bita sig i armen.. För även om de här tjejerna i sinom tid kommer att ta för sig något mer i internationella seniorsammanhang så har de just nu inte någon tuffare konkurrens om landslagsplatserna. Tittar man på senior-SM resultat från de sista 4-5 åren så utkristalliserar sig en återkommande grupp spelare. Men ingen av dessa (förutom Ekholm då) finns med i den svenska landslagstruppen för närvarande. Marie Olsson (f.84, SM-guld 2006, 2008, finalist 2011) har rygg och axelproblem, men spelar med den äran på SM år efter år. Malin Pettersson som vann SM 2010 (f.91) har tackat nej till landslagsspel. Marie Persson (f.86, semifinalist 2011) likaså. Carina Jonsson (f.79, SM-guld 2003 och 2004, finalist 2010), har ett besvärligt diskbråck som fått henne att lägga av. Det finns mer än en handfull spelare till: Caroline Wersäll (f.86, semifinalist 2010), Sandra Johansson (f.81, SM-guld 2002). Kajsa Andersson (f.81, kvartsfinalist 2010 och 2011), Susanna Wigow (f.83, SM-guld 2005, Linda Mernsten (f.81, finalist 2005 och 2006), Madeleine Melcher (f.90, åttondelsfinal 2009-2011), Sara Rask (f.88, kvartsfinal 2011) m.fl. Summan av kardemumman är att samtliga fortfarande är i en ålder då de rimligtvis borde ha flera års elit och landslagspingis framför sig, men man verkar nöja sig med den svenska elitserielunken, eller spel i andra ligor. På tal om ålder: På EM i Gdansk var de tre holländska guldmedaljörerna i lagfinalen 27, 38 och 42 år gamla. De 16 bästa damerna i singelspelet hade en medelålder på 29,5 år. Den nyblivna europamästarinnan Li Jiao är 38 år gammal. Något tillspetsat menar jag att det finns en drös svenska spelare som inte borde ha något val. Eller.. uttryckt på ett annat sätt.. det skulle vara önskvärt att de kunde finna pingislivet så pass attraktivt att de ville satsa några år till. Nog borde man kunna se möjligheter till utveckling snarare än stagnation eller avveckling. Vad krävs för att få de bästa med i skutan? Finns det organisatoriska och strukturella orsaker till deras frånvaro? Brist på mer genomgripande helhetslösningar för de aktiva, brist på medel, kunskap, på intresse och engagemang? Hur betraktar de aktiva själva sin idrott? Finns det samhälleliga konventioner och förväntningar som leder bort spelarna från en mer uttalad satsning på bordtennisen? Vilka förändringar bör göras för att bättre ta tillvara den spelkvalitet vi har i leden? Hur skapa ett klimat som tydligare uppmuntrar till en tydligare konkurrens om landslagsplatserna?