Ljuset på Ma Long

Bakom buckla i svart t-tröja med ett gissningsvis dyrt armbandsur runt handleden: Zhang Jike. Till vänster: Ma Long utan klocka, iförd t-shirt med texten "Light".

Ser China Open i efterhand. Ma Long. Han körde över Wang Hao med 4-0 i finalen i Changchun och fick därmed revansch för semifinalförlusten i Paris. Han knyter näven i en återhållsam och inåtvänd segergest, ser lite konfunderad ut på stolen utanför hagen efteråt. Jag tänker att han borde stråla. Han har ju återställt ordningen och visat vem som är herre på täppan. Kanske är det inte så lätt för honom att släppa tanken på VM, även om han i princip möter samma spelare här som där. Han kan vinna hur mycket han vill på touren nu - för någon guld eller silvermedaljör på OS och VM, det är han då inte, och det är ju finare att vara. Går hans funderingar så? Tänker Zhang Jike och Wang Hao så? Tänker jag så? Det är klart att det hade varit kul om Ma Long hade vunnit VM. Fast å andra sidan - spelar det så stor roll? Ja, de flesta skulle nog hävda att det gör det. VM och OS är det största och mest prestigefyllda vi har. Det är så det är. Det vet vi sedan barnsben. Vi vet också att prestige primärt är ett sociologiskt begrepp som står som ett mått på uppfattningen om hur kollektivet värderar en person eller en grupp. Och jämför man reaktionerna på Zhang Jikes VM- och OS-framgångar med responsen på Ma Longs långa perioder av dominans på World Touren och i inhemska sammanhang, t ex i China Super Leauge - så är det ju ingen tvekan om att Jike's bedrifter värderas högre. Enligt prestige- och konvenansbokens första kapitel är han dessutom inte bara en fullfjädrad mästare men anses också vara en mer lyckad person. Det finns en vedertagen segerhierarki här och man slåss förstås mot väderkvarnar om man ifrågasätter den. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det i mångt och mycket handlar om form, om en konstruktion som man inte behöver anamma. Ändå gör man det, och ibland känns det lite billigt. Om vi ställer Zhang Jike's förluster under säsongen mot Ma Long's färre - och till det lägger den kritik av Jike's inställning och attityd som varit - så får vi rejäl slagsida. Efter triumfen i Paris hyllas Zhang Jike för sin mentala styrka, och för sin förmåga att ta sig samman och vinna "när det verkligen gäller" medan Ma Long's semifinalförlust medför att hans persona och förmåga sågas med kommentarer som "han är för svag mentalt", "han kommer aldrig att vinna något stort" eller det direkt otrevliga "han är som sämst när det gäller". Man får hoppas att han inte läser pingisforum, Ma Long. Där är det "allt eller inget" och "the winner takes it all" för hela slanten. Och man gör nog klokt i att inte stapla fler fjompiga fraser på varandra. Bilden är mer än lovligt cementerad ändå - vi har en uppburen vinnare och en mer eller mindre tragisk förlorare. Men man får hoppas att han ger blanka fan i det där, Ma Long, att han fortsätter  köra sitt eget race, och det såg ju faktiskt ut så i Asian Championsships häromsistens.

Zhang Jike's och Wang Hao's framfart i VM och OS i all ära. Har största respekt för deras förmåga att plocka fram vilja och motivation jämte vass prestation under den mer pompösa tävlingen - men hur jag än vrider och vänder på det så värderar jag Ma Longs dubbla och närmast ändlösa segerrader högre. Första vändan var han obesegrad i 560 dagar. Femhundrasextiodagar (!) i en infernaliskt krävande sport med knivskarp konkurrens. Han vann 51 raka matcher! I andra vändan blev det runt 40 matcher. De senaste två-tre åren har han varit en lika framgångsrik som sympatisk kombination av effektiv segermaskin och ljusbärare. Fortsätter det, vilket det ju verkar göra, så är det trevligt, men jag tycker egentligen inte att han har något att bevisa. Att han inte skulle vara av rätt virke har folk fått om bakfoten. Den okuvlighet och briljans som han bjuder på - spelstyrkan och jämnheten över tid - tyder på ett starkt psyke och en extremt god inställning. Hans exempellösa framgångar vid bordet är inget annat än magnifika. Problemet är att den här typen av bedrift saknar ceremoniellt uttryck och - hausse. Med det följer en svårighet att få full cred för prestation. Det är lite synd. Man önskar att det såg annorlunda ut. Tänk om man tydligare kunde lyfta fram och premiera andra vinnarstrukturer? Och nog är väl uttrycket "att vara bäst när det gäller" i behov av en uppgradering? Borde man inte kunna skapa nya kriterier för hur, var och när det gäller att vara bäst och tillskriva dessa högre status? Och går det inte att växla ner det uppblåsta OS-stompet en smula, devalvera VM-värdet något? Injiciera en större dos prestige i övrig tävlingsverksamhet? Kan man sedan på sikt få Zhang Jike att slita sönder sin tröja eller springa upp på läktaren och skrika även efter en SOC-seger i Eriksdalshallen, ja då är vi nästan hemma. På tal om segergester. Jag är ingen vän av alltför expressiva sådana, men jag är beredd att göra ett undantag för Ma Long. Tänk om han i China Open glädjestrålande hade höjt sin arm och med pekfingret i luften visat vem som var den obestridliga ettan i världen. Det hade effektivt filat glansen av landslagskamraternas VM-medaljer och samtidigt hade han formulerat ett angrepp på rådande hierarkiska segerordning. Man skulle också kunna tänka sig en variation av samma segergest - där han lika glad och nöjd höjer sin arm, men istället fäller ut det långa fingret i mitten - som en hälsning till den pöbel som så ihärdigt kraxar om hans svaghet och oförmåga. Fast det hade nog den välartade publiken i Changchun ogillat.. Förmodad lynchstämning.. och plötsligt hade bordtennisen fått en ny och fullständigt otippad bad boy - den gode Ma Long.