I Austrian Open i Linz fick vi bevittna ett hejdundrande genombrott av den 22-årige Liang Jingkun, rankad som nummer 80 i världen. Han representerade Kina redan i VM 2015, där han åkte ut mot Zhang Jike i 16-delsfinal, men sedan dess har han inte låtit höra om sig mycket internationellt. Inget jättemärkvärdigt i alla fall. Jo, han gick till final i Korea Open i juli i år, där han loosade mot Jang Woojin. Men inga titlar på touren i bagaget. Förrän nu. Och då smällde det till ordentligt.
Först var han tvungen att ta kvalifikationsvägen in i huvudturneringen. Väl där bara fortsatte han vinna, oavsett vem som stod på andra sidan bordet. I första omgången besegrade han världsåttan Wong Chun Ting från Hong Kong. I andra omgången 17-årige taiwanesen Lin Yun-Yu (som i omgången före slog ut världsfemman Ovtcharov!). I kvartsfinal ställdes han mot brasilianske världsnian Hugo Calderano. Den bombade han hem med 4-0.
Sedan var det dags att ta sig an sina mer namnkunniga landsmän. I semifinalen besegrade han världsettan Fan Zhendong med 4-2 i set (10-12, 11-9, 6-11, 11-7, 8 och 9) i en tung och högoktanig drabbning. Finalen blev lika sevärd. The Cloudwalker - världstvåan Xu Xin - gjorde vad han kunde, men föll med 4-3 (11-5, 4-11, 11-6, 9-11, 13-11, 11-13, 11-2). I avgörande set hade han inget att sätta emot den hårtslående ångvälten. Ja, han är ingen Mozart direkt, Liang Jingkun, ingen elegant, men effektiv. Enkel och rak. Inget pynt. En jävla backhand och en jävla forehand, som han sprider bra. Och snabb på bollen som fan - om vi ska simplifiera och svära vidare lite. Jag gillade hur väl han använde sig av branta linjer i det diagonala spelet, och hur han ibland varierade tempot, växlade mellan att skyffla med kontringar och sätta maxfart i bollen.
Han är en stadig bit, fysiskt stark, med ett något stabbigt rörelsemönster. T.o.m hans kinesiska "cho-ande" vid vunnnen poäng var enkelt och okomplicerat. Ja, det var inget cho-ande ens. Mer raka ljudutstötar av det trumpeta slaget. Hade man inte sett att han vunnit poäng så hade man trott att han hade allvarligt ont någonstans. Han började plötsligt låta så i sista setet av finalen (hör nedan). Innan dess visade han mest en klassisk knuten näve, men återhållsam, lite hemlig, som om han inte ville ta för mycket plats. Sedan kom de här högljudda okonstlade utropen, som ändå stämde överens med hans persona, på nåt sätt. Inga krusiduller. Bara shoot - and shout!
