Sidor

28 juli 2013

Hmm..

Jag gillar Apple. Skaffade min första mac redan 1998, en limegrön iMac, en prima apparat på sin tid. Sedan har det bara fortsatt via olika generationer av både macar och i-enheter. Under det gruvliga och trötta året 2010 väntade jag troget på att iPad skulle släppas i Sverige. När den till sist kom - i slutet av november - så travade jag rakt ner till Macsupport på Mårtenstorget i Lund och köpte mig en. Och aldrig har jag väl trivts bättre med någon manick, känt mig mer hemmastadd i något grafiskt användargränssnitt. Apples formspråk i såväl hård- som mjukvara tilltalar mig överlag. Det som skapas på ritborden i Cupertino är i mångt och mycket alldeles briljant, men kanske inte precis allt.. Handen på hjärtat - något får mig att känna en stark tvekan inför loggan för OS X Mavericks, företagets nya version av sitt operativsystem för macen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är nånting som skaver rejält med den här symbolen. Hmm, känns den inte lite - negativ på nåt sätt, provocerande rentav? 

8 juli 2013

Mer Ma Long



Japanerna spelade bra i Asian Championships i Korea. Jun Mizutani pressade Yan An till skiljeset och lille spillevinken Koki Niwa knep två set på Ma Long. Kenta Matsudaira ska ha spelat fantastiskt mot Fan Zhendong så ett kungarike för den matchen på youtube snart. Det blev en helkinesisk final där Ma Long klappade till Yan An med 4-0 och tamejtusan - sträckte han inte pekfingret i skyn och verkade riktigt glad och tillfreds efter matchen! Kanske läste han gårdagens bloggpost? Hursomhelst - skönt att se honom så nöjd. Andra tävlingsvinsten efter det nesliga VM:et i Paris och andra året i rad som Ma Long ror hem Asian Championships. I fjolårsfinalen slog han Zhang Jike. Det var då Jike vägrade skaka hand efter matchen, men bad om ursäkt på Weibo efteråt. Riktigt bra match förresten. Lägger in den därnere inklusive svulstig musik.

Final:
Ma Long - Yan An: 4-0 (11-5, 11-9, 12-10, 11-9)

Semifinaler:
Yan An - Xu Xin: 4-0 (11-8, 11-7, 11-9, 11-5)
Ma Long - Kenta Matsudaira: 4-1 (11-5, 11-5, 9-11, 11-4, 11-7)

Kvartsfinaler:
Xu Xin - Tang Peng WO (11-4, skadad..)
Yan An - Jun Mizutani: 4-3 (11-9, 6-11, 14-12, 11-5, 7-11, 6-11, 11-7)
Kenta Matsudaira - Fan Zhendong: 4-2 (8-11, 11-6, 11-3, 11-9, 8-11, 11-3)
Ma Long - Koki Niva: 4-2 (11-1, 8-11, 5-11, 11-8, 11-6, 11-6)




7 juli 2013

Ljuset på Ma Long

Bakom buckla i svart t-tröja med ett gissningsvis dyrt armbandsur runt handleden: Zhang Jike. Till vänster: Ma Long utan klocka, iförd t-shirt med texten "Light".


Ser China Open i efterhand. Ma Long. Han körde över Wang Hao med 4-0 i finalen i Changchun och fick därmed revansch för semifinalförlusten i Paris. Han knyter näven i en återhållsam och inåtvänd segergest, ser lite konfunderad ut på stolen utanför hagen efteråt. Jag tänker att han borde stråla. Han har ju återställt ordningen och visat vem som är herre på täppan. Kanske är det inte så lätt för honom att släppa tanken på VM, även om han i princip möter samma spelare här som där. Han kan vinna hur mycket han vill på touren nu - för någon guld eller silvermedaljör på OS och VM, det är han då inte, och det är ju finare att vara. Går hans funderingar så? Tänker Zhang Jike och Wang Hao så? Tänker jag så? Det är klart att det hade varit kul om Ma Long hade vunnit VM. Fast å andra sidan - spelar det så stor roll? Ja, de flesta skulle nog hävda att det gör det. VM och OS är det största och mest prestigefyllda vi har. Det är så det är. Det vet vi sedan barnsben. Vi vet också att prestige primärt är ett sociologiskt begrepp som står som ett mått på uppfattningen om hur kollektivet värderar en person eller en grupp. Och jämför man reaktionerna på Zhang Jikes VM- och OS-framgångar med responsen på Ma Longs långa perioder av dominans på World Touren och i inhemska sammanhang, t ex i China Super Leauge - så är det ju ingen tvekan om att Jike's bedrifter värderas högre. Enligt prestige- och konvenansbokens första kapitel är han dessutom inte bara en fullfjädrad mästare men anses också vara en mer lyckad person. Det finns en vedertagen segerhierarki här och man slåss förstås mot väderkvarnar om man ifrågasätter den. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det i mångt och mycket handlar om form, om en konstruktion som man inte behöver anamma. Ändå gör man det, och ibland känns det lite billigt. Om vi ställer Zhang Jike's förluster under säsongen mot Ma Long's färre - och till det lägger den kritik av Jike's inställning och attityd som varit - så får vi rejäl slagsida. Efter triumfen i Paris hyllas Zhang Jike för sin mentala styrka, och för sin förmåga att ta sig samman och vinna "när det verkligen gäller" medan Ma Long's semifinalförlust medför att hans persona och förmåga sågas med kommentarer som "han är för svag mentalt", "han kommer aldrig att vinna något stort" eller det direkt otrevliga "han är som sämst när det gäller". Man får hoppas att han inte läser pingisforum, Ma Long. Där är det "allt eller inget" och "the winner takes it all" för hela slanten. Och man gör nog klokt i att inte stapla fler fjompiga fraser på varandra. Bilden är mer än lovligt cementerad ändå - vi har en uppburen vinnare och en mer eller mindre tragisk förlorare. Men man får hoppas att han ger blanka fan i det där, Ma Long, att han fortsätter  köra sitt eget race, och det såg ju faktiskt ut så i Asian Championsships häromsistens.

Zhang Jike's och Wang Hao's framfart i VM och OS i all ära. Har största respekt för deras förmåga att plocka fram vilja och motivation jämte vass prestation under den mer pompösa tävlingen - men hur jag än vrider och vänder på det så värderar jag Ma Longs dubbla och närmast ändlösa segerrader högre. Första vändan var han obesegrad i 560 dagar. Femhundrasextiodagar (!) i en infernaliskt krävande sport med knivskarp konkurrens. Han vann 51 raka matcher! I andra vändan blev det runt 40 matcher. De senaste två-tre åren har han varit en lika framgångsrik som sympatisk kombination av effektiv segermaskin och ljusbärare. Fortsätter det, vilket det ju verkar göra, så är det trevligt, men jag tycker egentligen inte att han har något att bevisa. Att han inte skulle vara av rätt virke har folk fått om bakfoten. Den okuvlighet och briljans som han bjuder på - spelstyrkan och jämnheten över tid - tyder på ett starkt psyke och en extremt god inställning. Hans exempellösa framgångar vid bordet är inget annat än magnifika. Problemet är att den här typen av bedrift saknar ceremoniellt uttryck och - hausse. Med det följer en svårighet att få full cred för prestation. Det är lite synd. Man önskar att det såg annorlunda ut. Tänk om man tydligare kunde lyfta fram och premiera andra vinnarstrukturer? Och nog är väl uttrycket "att vara bäst när det gäller" i behov av en uppgradering? Borde man inte kunna skapa nya kriterier för hur, var och när det gäller att vara bäst och tillskriva dessa högre status? Och går det inte att växla ner det uppblåsta OS-stompet en smula, devalvera VM-värdet något? Injiciera en större dos prestige i övrig tävlingsverksamhet? Kan man sedan på sikt få Zhang Jike att slita sönder sin tröja eller springa upp på läktaren och skrika även efter en SOC-seger i Eriksdalshallen, ja då är vi nästan hemma. På tal om segergester. Jag är ingen vän av alltför expressiva sådana, men jag är beredd att göra ett undantag för Ma Long. Tänk om han i China Open glädjestrålande hade höjt sin arm och med pekfingret i luften visat vem som var den obestridliga ettan i världen. Det hade effektivt filat glansen av landslagskamraternas VM-medaljer och samtidigt hade han formulerat ett angrepp på rådande hierarkiska segerordning. Man skulle också kunna tänka sig en variation av samma segergest - där han lika glad och nöjd höjer sin arm, men istället fäller ut det långa fingret i mitten - som en hälsning till den pöbel som så ihärdigt kraxar om hans svaghet och oförmåga. Fast det hade nog den välartade publiken i Changchun ogillat.. Förmodad lynchstämning.. och plötsligt hade bordtennisen fått en ny och fullständigt otippad bad boy - den gode Ma Long.



6 juli 2013

US Open och Asian Championships 2013

Det borde vara sommaruppehåll kan man tycka, men Asian Championships i Busan (Sydkorea) och US Open i Las Vegas pågår för fullt. Den bästa pingisen hittar vi i Busan, men den mest nervkittlande kanske spelas i Las Vegas. Jens Lundqvist som är toppseedad hade i alla fall en gastkramande kvartsfinal mot Mexicos etta Marcos Madrid (WR: 179) och stod som segrare först efter 17-15 i skilje. I en annan kvartsfinal besegrade Kroatiens veteran Zoran Primorac den nykorade Japan Open-vinnaren Masato Shiono med 4-2. Semifinaler och finaler i kväll (morgon och eftermiddagspass där). Jens (WR: 58) möter fjolårsvinnaren Eugene Wang (WR: 94), Kanada, och Primorac ställs mot kinesen Ce Yang som inte synts till internationellt sedan juniortiden runt år 2005. På damsidan är amerikanska Lily Zhang framme i semifinal mot rumänska Elizabeta Samara. På den andra flanken möts japanska Megumi Abe och ungerskan Georgina Pota. Hoppas nu Jens Lundqvist har krafter kvar efter gårdagens batalj. En finalvinst i US Open mot 44-årige gammelräven Zoran hade varit kanon. Alltsammans följs live här och här. I kväll. I natt. Nu.

Update: Gick inget vidare för Jens. 4-0 till US Open-specialisten Eugene Wang. Och Ce Yang vann mot Primorac som i ärlighetens namn såg ganska daterad ut. Final mellan Wang och Yang alltså, och den vann säkre Wang för en stund sedan med 4-1. Läser också att Eugene Wang besegrade Gao Ning i Slovenien Open i fjol vilket gör det något enklare att godta Lundqvists förlust. På damsidan blev det överraskande japansk seger genom Megumi Abe (WR: 203) som ganska komfortabelt besegrade en av  Europas bästa damspelare Elisabeta Samara, (WR: 19) med 4-1 i set. 

I Asian Championships lagtävling har det spelats fantastisk bordtennis. Japan slog Taiwan med 3-2 i sin semifinal och Kina besegrade hemmanationen Korea med inte helt gnisselfria 3-1. Jung Youngsik vinner över Yan An med 3-0 och Ma Long hamnar i prekära och sällsynta 0-2 underlägen mot såväl Seo Hyundeok som Lee Sangsu innan han lyckades vända på steken. Lagfinalen vinns sedan av kineserna med 3-0. 16-åriga hulken Fan Zhendong spelade istället för Yan An. I damernas lagtävling fick Hong Kong se sig slagna med 3-0 av Kina. Damsingelfinalen vanns av Liu Shiwen som besegrade Ding Ning med 4-2 (9-11, 15-13, 9-11, 11-8, 11-1, 11-5). Dubbelfinalen blev en välspelad historia mellan Ma Long/Xu Xin och Yan An/Zhou Yu där det yngre paret gick segrande ur striden. I herrsingel är vi nu framme vid kvartsfinaler och är det någon som undrar var Zhang Jike och Wang Hao gömmer sig någonstans så är Wang Hao på smekmånad och Zhang Jike spelar golf. Följande godbitar till matcher är att se fram emot:

Xu Xin - Tang Peng
Yan An - Jun Mizutani
Kenta Matsudaira - Fan Zhendong
Koki Niwa - Ma Long

Highlights i lagtävlingen