Miu Hirano Mania

Inte kan man släppa Miu Hiranos vilda framfart i Asian Championships. I sammandrag: Finalen mot Chen Meng, semifinalen mot Zhu Yuling och kvartsfinalen mot Ding Ning.

Liu Guoliang on "Hirano Gate"

Chinese journalist: Coach Kong Linghui said that Miu Hirano is our #1 enemy, and her technique is very advanced. We (China) invited Hirano to play in our Super League last season and it have helped her tremendously. Do yo think that was a wrong decision and will we continue to do that? 

Coach Liu Guoliang: As for Hirano playing, I have not paid much attention until ATTC-team Final. So after I seriously watched her play - and I really think she is much better player than I imagined. Last year I know she got the World Cup Title, but I did not really watched any of her matches. I think she got the World Cup Title because we had none of our players in the tournament. But this time I think she is a serious contender. In the singles of Asian Championships she was able to recover from 0-2 against Ding Ning and win. Then she was defeating our top players Zhu Yuling and Chen Meng, both 3-0. This is not a lucky coincident. Miu Hirano really got her things together, has solid skills, and have been in hard training. So coach Kong analyze is correct: Hirano has advanced skills, not only in one area of her game, but good balance in her overall performance. I think she surpassed all the japanese players we know so far, and clearly challenging ours. We need to look att this objectively. She is only 17 years old so there is room to grow - on the other hand - don't forget that we have room to grow too. We have touting the slogan "give female player man-like skill/style" but we failed. I will say we did not have enough improvement in that direction. Hirano was controlling the game, including a lot of attacking strokes. Also, her strategy and fighting spirit. Hirano is awesome. Her personal coach, and Super League coach both are Chinese. They have great influence on her game and it has helped her a lot. This involves strategy and skills. You can see those are the results of specific training. Hirano won World Cup, was inited to Chinese Super Leauge and now won the Asian Champion Title. But we know there is a Chinese coach behind this Japanese super hero. We should be proud of that, as table tennis nation. We don't need to panic because she is "made in China". We should be able to recover from this slump by doing closed training and improve our own skills. When we were talking "train female players to have man skill" some old school voices was saying: "We are #1, why do we need that change? This time is a great opportunity to sound the alarm. We need to change, or we will perish. Thank you."     

17-åriga Miu Hirano chockade Kina

Spännande och omvälvande dagar i Wuxi, en stad med nästan fem miljoner invånare som ligger vid kusten i provinsen Jiangsu i östra Kina. Stadens kraftiga ekonomiska tillväxt gör att den ofta kallas "Lilla Shanghai".

Nåväl.. Till Lilla Shanghai kom för några dagar sedan lilla Miu Hirano för att spela pingis i stora Asian Championships - och resten av historien är som saga och fantasi. Det som inte kunde hända - har nu hänt! I kvartsfinalen (på sin 17-årsdag!) slog japanskan ut världsettan Ding Ning (3-2). I semifinalen besegrade hon världstvåan Zhu Yuling (3-0) och i finalen världsfemman Chen Meng (3-0). Man kan tycka att ordningsföljden borde vara omvänd, men det hade nog inte spelat någon roll. Vilken sanslös framfart Miu Hirano hade i den här turneringen, och hennes lycka visste inga gränser efter segern. Hon sprang själaglad runt i hagen, bugande och bockande på japanskt vis. Hennes coach Baba Mika med sin sympatiska utstrålning var alldeles tagen av sin unga adepts prestation. De bevekande glädjescenerna mellan henne och Hirano i pingishallen i Wuxi har säkerligen vevats ordentligt i japansk tv det senaste dygnet. Ta en titt på videon nedan. Det är ett kort sammandrag på runt 14 minuter från japanskans tre mycket drivna och rebelliska uppgörelser med överheten. Håll i hatten, för det går undan.

Jag läste i någon artikel om att man för drygt ett år sedan företog sig en kursändring med de japanska damerna. Inledde en serie individuella omläggningar av spelsätt, slagteknik och rörelsemönster. En slags totalrenovering av varje spelare. Hirano svarade bäst av alla på denna. Så pass bra att även tränarstaben uttryckte stor förvåning: "We were shocked by Hirano's rapid progress in just one year", I fjol tog hon på seniorsidan hem Polish Open och World Cup (där i frånvaro av kinesiskor). I januari blev hon Japansk mästarinna för första gången, besegrade Kasumi Ishikawa i finalen. Hon har haft en ruggig utveckling under det senaste året. Just nu är hon rankad elva i världen, men efter den här tävlingen lär hon skutta in en bra bit på topp-10. Hirano har under säsongen spelat för Ordos Team i Chinese Super League, tillsammans med bl.a. Singapores Feng Tianwei. Japanskan har haft en tuff resa i ligan, men fått lära och lira mot de allra bästa vilket förstås bidragit till hennes nya nivå.

Jag vet inte om de tre kinesiskorna var en smula nedtränade inför VM - de såg bitvis aningens sega ut. Men det är ingen tvekan om att Hiranos spelstyrka och snabbhet gjorde att man upplevde dem som ovanligt "långsamma". Och ovanligt osäkra. De var inte på något sätt ofokuserade, men verkade förbryllade över japanskans kvalitet, ja liksom förvånade - och under matcherna växte det där till både fruktan och frustration. Tydligt så.

Miu Hirano har en kolossal frenesi i sitt spel - och visade en imponerande jämnhet under det här mästerskapet. Hon möter bollen tidigt - inte helt olikt Liu Shiwen - och spelar fruktansvärt aggressivt. Japanskans backhandspel gav många poäng eller öppnade upp för varierade och svårlästa forehandattacker. Hon lyckades dyrka upp kinesiskorna i duellerna. Attackerade energiskt och välplacerat med växelvisa winners i båda hörnen, ofta långt ut, men även raka vägen - använde sig verkligen av hela bordet. Japanskan rör sig effektivt och samlat med kroppen, kommer rätt till det mesta. Hon täcker upp mitten väl, glider blixtsnabbt över till forehand och hinner forma backhand från samma position. Allt går så fort. Hennes servar är ett kapitel för sig. Hirano står i mitten av bordet när hon anlägger dem (för att hon är kort i rocken och lätt behöver kunna nå ut på kanterna). Hon har en bra variation i placering och tempo - och väl dold skruv som ställde till omåttligt stora problem för både Ding, Zhu och Chen. Och återigen - japanskans extrema driv vid bordet, det rasande tempot. Tidigare när jag har sett henne i Chinese Super League har den där ständigt höga växeln inneburit en hel del enkla misstag, men inte nu. Hon var kassaskåpssäker - och hade med sig lite flyt också. Ett så intensivt och dominant styrande från den här lilla människan (1,56 cm lång, 45 kg.). Kinesiskorna fick inget andrum alls.

Det ska bli intressant att följa japanskan i VM, lika intressant att se hur Ding Ning & Co hanterar henne vid nästa matchmöte. Det borde finnas en del taktiska förändringar att göra. De kinesiska toppdamernas returspel kunde varit mer distinkt, skären kortare, smartare och mindre bladdriga. De egna öppningarna mer pregnanta och välplacerade. Vägen måste vara att försöka plantera in en större variation i spelbilden mot den här furiöst attackerande japanskan. Gärna öppningar med mer skruv - loopar i låg fart med lägre båge som inte bara låter sig knyckas hårt tillbaka - men som kan öppna upp för välriktade attacker och en genomtänkt offensiv. I de här tre matcherna var det mest japanskan som stod för finessen, inte minst från backsidan där vi såg smarta överraskande utvikningar och några "boomerangskär" i "fel hörn". Japanskan söker och ser intuitivt och naturligt var hon bäst ska placera bollen och motståndarna hamnade gång på gång i obalans. Frapperande lätt gick de i tempofällan där bara panisk flykt och ihåligt försvar stod att finna.

Man har i Kina att analysera Hirano mer grundligt nu. Så ska det nog lösa sig. Bättre beslut krävs i stundens hetta som kan bryta av Hiranos fartfyllda aggressiva pingis  - och även framkalla de enklare misstagen från henne igen. Men den här gången gick det inte. Kinesiskorna blev faktiskt fullständigt överkörda av Hirano som spelade sitt livs absolut bästa bordtennis.

Miu Hirano blev därmed den yngsta spelaren någonsin - och den första japanskan på tjugo år - att vinna Asian Championships. Tidigare japanska mästarinnor är Chire Koyama (1996) Tomie Edamo (1974). Tävlingen har annars uteslutande vunnits av kinesiskor. År 2005 hissades förvisso Hong Kongs flagga högst då Lin Ling vann, men det berodde på att hon hade bytt nationalitet. Samma Lin Ling tog år fem år tidigare hem tävlingen för sitt moderland. Asian Championships spelas vartannat år sedan 1972. Singel, dubbel och lag.

Anime, pingis och människoblivande

Idag är det den 6 april vilket betyder World Table Tennis Day som firas med event och engagemang på alla nivåer runt om i världen. Jag drar mitt strå till stacken genom att uppmärksamma en animerad tv-serie med pingistema (medveten om att jag därmed konserverar bilden av mig själv som nörd och notorisk bordtennisevangelist). 

Masaki Yuasa´s Ping Pong - The Animation (2014) är en välfunnen och underhållande coming of age berättelse om några individers livs- och pingisresor. Vi följer Makoto "Smile" Tsukimoto, en innesluten och deppig 16-åring som mobbats under uppväxtåren. Han kallas "Smile" för att han aldrig skrattar och "Robot" för att han har svårt att visa känslor. "Smile" är en skicklig defensivspelare med brillor (deff med glasögon får väl anses vara en bt-stereoptyp som ändå har en viss relevans!) vars segervilja ibland hindras av hans medkänsla inför sina motståndare - t. ex. när han spelar mot sin gode vän Yutaka "Peco" Hoshino - som alltid funnits där som hans beskyddare, hjälpare och hjälte. "Peco" är raka motsatsen till "Smile" - en offensiv glappkäftande slarver och kaxig supertalang med naiv självbild och gott hjärta. Han dövar sitt oroliga sinne genom att tröstäta chokladkakor och sörpla läskeblask. Dessa båda ungfrön tränas av två kedjerökande åldringar i 70-årsåldern: Den kloka, men något sträva fru Tamura som förestår den pingis-dojo där de båda började spela som barn - och Joe “The Butterfly” Koizumi, som är en passionerad och tankfull tränare i Katase High School Team. De ärrade gamla coacherna har inte bara tigerkoll på sina adepters spel, men även deras själsrörelser, vänskap och inbördes rivalitet. 

Narrativet vävs främst framåt genom "Smile" och "Pecos" utveckling som individer och spelare. "Smile" förvandlas i takt med sina framgångar till en odräglig egoist medan "Peco" åker på pumpen i en viktig match, tappar allt självförtroende och hamnar på dekis. Ställda inför svårigheter har båda rejäla livsresor att göra. Det finns ytterligare några tongivande karaktärer. En är kinesen Kong Wenge som har skickats/deporterats till Japan för att spela efter att ha förlorat sin plats i det kinesiska toppskiktet. Kong Wenge utstrålar en air av självförtroende som motsäger hans känslor av skam och förbittring över den degraderade positionen. En annan huvudfigur är Ryuichi "The Dragon" Kazama - en stjärnspelare från det rivaliserande och mer resursstarka Team Kaio. Hans förhållningssätt till bordtennisen döljer ett smärtsamt förflutet. Hans far lärde honom att spela pingis med glädjen som drivkraft, men förutsättningarna ändrades när fadern dog. Sedan dess har Kazama varit drillad i en resultatinriktad verksamhet där förluster är förbjudna, och att visa sårbarhet och svaghet är en dödssynd. För den vuxne Kazama - som är kapten i Team Kaio - har präglingen haft en hög kostnad: Stjärnan blir emellanåt försänkt i svår melankoli, drabbas av ångestattacker och kämpar med frågan om vem han spelar för, vem han egentligen är. 

Karaktärerna kan initialt tyckas vara platta och klichéaktiga, men fördjupas snart. Storyn funkar och växer fram i en märklig mix av övertydlighet och ett lite styltigt, nästan hemlighetsfullt berättande. En del svårtydda personkopplingar tenderar att förvirra i den tempofyllda och hårt koncentrerade berättelsen, men tillför också ett visst mått av utmaning. Det finns flera goda anledningar att låta sig bevekas av Ping Pong - The Animation. Pingisreferenserna skildras trovärdigt, inte minst en del materialmässiga detaljer. Varje match har också sin egen emotionella och visuella värld och är underhållande i sig med tokexpressiva sekvenser och ett intensivt bildbombande. Den ymniga symboliken är kanske i mesta laget ibland, men den ingår i animepaketet och verkar vara ofrånkomlig i genren. Kärleken till sporten förmedlas med humor - som när en spelare tidigt i serien blir utslagen ur en tävling av den fullständigt överlägsna "Smile". Killen blir helt knäckt, slutar med pingisen och börjar resa runt i världen för att finna mening med livet igen. I sista avsnittet återkommer han hem. Sitter som en solbränd men olycklig backpacker i en stol på läktaren i pingisstadion och blir alldeles betagen av det vackra spelet. Han utbrister till sig själv, och till bordtennisen: Holy damned - I Do like this sport.. And I left you.. And wandered the world.. Searching for where I belonged.. But all this time.. The answer was You! Sedan gömmer han gråtande sitt ansikte bakom händerna och kikar vidare på matchen mellan fingrarna. Med tårarna strömmande nedför sina kinder kvider han fram: I'm So sorry, Table Tennis! My perfect Queen, will you foregive me? Can't we just start over? I swear - I'll never leave you again! 

Den största behållningen har man av de tre sista episoderna. När den stora turneringen - The Championship - ska avgöras förtätas dramat.  Protagonisterna utkämpar inte bara en kamp mot varandra men i hög grad också mot sig själva. Berättelsen kommer att handla om att utmana rädslor, läka sitt förflutna och landa på friskare plats i livet. Patetiken är omfattande, men inte utan giltighet. Mer än en speedad sportanime har vi plötsligt en livsklok historia om existentiell mognad. Mot slutet vässas bildspråket med symboliska partier och skissartade slowmotionsekvenser som förstärker upplevelsen av spelarnas inre kamp. Bäst skildrat är det i den storslagna semifinalen mellan "Peco" och den plågade Ryuichi Kazuma där den senare genomgår en regelrätt katharsis och når försoning och frigörelse långt bortom frågan om vinst eller förlust. Och "Peco" blir - trots sin ickeperfektion  - en karaktär som i sin rätt omedvetna strävan efter utveckling förmår förändra livet för de personer han möter på vägen. Visst kan det vara all pingis som en smula grumlar mitt kritiska öga när jag nu funderar över den här tv-serien, men jag måste gilla den nära nog terapeutiska kvaliteten som återfinns i storyn. Den får också en buddhistisk twist genom Kazamas slutliga "upplysning" i semifinalens slutskede. Stjärnan är aggressivt segerstinn och vill vinna till varje pris, men det är "Peco" som vinner eftersom han älskar själva handlingen att spela - och allt eftersom matchen fortgår lyckas han befria Kazama från sin bur, dra upp honom ur hans mörka källarvalv genom den högoktaniga bordtennis de skapar tillsammans. Den förlorade innebörden återfås. Meningen återskapas. Båda spelarna ges vingar. Kazamas tankemonolog under matchens slutskede säger det mesta:

All of my cells are singing out with joy. 
Faster they command me, faster! 

My concentration is a force shutting out the world.

As I speed up - reality around me slows to a crawl

Yet he ("Peco") keeps learning and growing like a sponge.

I explode in to motion but I'm steadily being outpaced.

I feel myself being left behind.

Its becoming obvious who the better player is.

And yet I don't feel anxious.

I'm striking with all I got,

Reacting with all I am. 
There is no time to be afraid.

This is as far as I go, hero ("Peco").

My wings can´t take anymore.

Will you bring me to this place again?

I'll get it now: All of my cells are singing out with joy.

I'm being outpaced, but don't feel anxious.

There is no time to be afraid! 
There is no need to be afraid!

I like this place.. It's glorious!

Ping Pong - The Animation - utsedd till "Animation of the Year" vid Tokyo Anime Awards (2015) - bygger på Taiyo Matsumoto's mangaalbum Ping Pong (1996-97) som också blev långfilm (2002) i regi av Fumihiko Sori. Denne vann Best Director' prize på Japanese Academy Awards för filmen, som var hans debut. Det måste ha varit ett dåligt år för japansk filmkonst för Ping Pong (the movie) är inte så jättebra. Däremot hamnar den här animerade tv-serien liksom seriealbumet mer rätt. Ping Pong - The Animation består av 11 episoder och hittas dubbad på engelska här. Vill man se den med originalspråk och engelsk text så ligger den på animeportalen Chrunchyroll, men då får man räkna med reklam stup i minuten om man inte pungar ut med ett premiumabonnemang på 79kr/månad. 

World Table Tennis Day