Många faktorer spelar in. Turbulensen runt coach Liu Guoliangs "försvinnande" är säkert en. Den sagda reformeringen av tränarorganisationen. Hans plötsliga utnämning till vice-president för det kinesiska bordtennisförbundet CTTA - och den medföljande elimeneringen av hans roll som huvudcoach för landslagstruppen. Det väckte i alla fall känslor hos spelarna. När det finns oro på organisatorisk och politisk nivå som känns ända ner till de aktiva så är det naturligtvis inte optimalt. Identifiering med kollektivet är centralt i Kina, och orosmoment på kollektiv nivå tenderar lättare än hos oss att bli kännbara på individnivå.
Omständigheterna runt damernas förre huvudcuach Kong Linghui bidrog också till villervalla tidigare i år. Han skickades hem mitt under brinnande VM p.g.a. polisutredning gällande en spelskuld på 1,2 miljoner kronor. Kong tycks ha haft ett rörigt privatliv, och man har fått känslan av att den gamle världsmästaren haft en gränslös, liksom nyrik och vräkig livsstil. En del får det, det är inte så himla klädsamt. En gång var herr Kong på lyran och kraschade in i en taxi med sin Porsche som saknade registreringsskyltar. Som tränare vet jag inte hur bra han var. Tyckte att han framstod som lite dryg och styv i korken. Om han hade spelarnas förtroende vette fasiken, men det hade han kanske. Gamle vapendragen Liu Guoliangs stöd har han alltid haft, även när det varit trassel. Men jag gillar Kong’s ersättare - den erfarne coachen Li Sun. Han känns som en mer jordad och omdömesgill person.
Fler spekulationer kring den utmanade dominansen. Det pratas om den nya plastbollen. Att den missgynnar kineserna. Fart- och skruvreduceringen. Deras gummiplattor - som har mer friktion och är greppigare än de japanska och europeiska belagen - mister lite sin potential. Detta skulle medföra att européerna lättare klarar av att hänga med i svängarna. Det ligger något i att utstuderade skruvspelare har en större omställning att göra i både öst och väst, men annars tror jag man kan ta det här spåret med en nypa salt.
Att toppherrarna från Kina plötsligt stöter på patrull beror kanske främst på att deras nivå länge har inspirerat till studie och utveckling. Det tar tid att äta in försprånget de har, men har börjat röra på sig. Att Kina har hållit omvärlden stången och varit närmast oslagbara så lång tid är nog mer anmärkningsvärt egentligen. Och om andra länders spelare börjar hämta in något är det förstås bra för sporten. Men huruvida det vi nu ser skulle vara tecken på en omvälvande förskjutning av maktbalansen i pingisvärlden är tveksamt.
I april blåstes sensationellt de kinesiska toppdamerna bort från bord och ut av hagar i Asian Championships. Orsaken var den 17-åriga japanskan Miu Hirano. Därefter vidtog en period av träning och samling i de kinesiska leden. Till VM var det justerat och dominansen återställdes. Sedan har det sett ganska stabilt ut, tycker jag. Visst har en del andra asiatiskor steppat upp en smula, men den kinesiska damtruppen står stark, och man glömmer lätt att bakom Ding Ning, Zhu Yuling, Liu Shiwen och Chen Meng finns där flera andra yngre spelare på lut, som snart är redo att blomma ut. De slussas ut i de stora hagarna efterhand, och man kan nog förvänta att de är minst lika vassa som vissa kinesiskor som vi ser på touren nu, exempelvis rutinerade Feng Yalan, eller Li Xiodan (som tog hem Austrian Open i slutet av september). Jag skulle tippa att det gömmer sig en handfull unga spelare som är bättre än dessa två.
Spännande är det att följa skeendena i bordtennisvärlden. Nu har Swedish Open Championships (SOC) börjat i Stockholm. Tyvärr utan topptyskar på herrsidan, men Kina skickar av tradition några av de allra bästa på både herr och damsidan. Det kommer att bli åka av i Eriksdalshallen. Nästa år väntar Lag-VM i Halmstad och jag tror att vi kan vänta oss en rätt habil insats från kineserna trots andra nationers landvinningar just nu.
