Samling framför tv-apparaterna

I kväll kl 20.00 är det obligatorisk samling framför valfri tv-apparatur. Vår egentliga nationalsport kommer att förevisas i SVT-dokumentären Bragden. De tre soffpotatisarna, förlåt - de tre vise männen på bilden har framträdande roller i det klassiska bordtennisdrama som dokumentärfilmen bl a låter oss ta del av. Platsen var Dortmund. Seten var längre. Bollen var mindre och året var 1989. Om vi följer den svenska bordtennisspecifika tideräkningen så hamnar vi här mitt i den närmast mytiska tidsperiod som pingisentusiaster ibland lite slarvigt refererar till som de gyllne åren. Ett epitet som i och för sig inte är helt felaktigt, men varje sant bokstavstroende bordtennisälskare känner till den mer korrekta benämningen på den här glansfulla perioden - nämligen tiden e.St, d v s tiden efter Stellan (Bengtsson). Nåväl.. inom loppet av ett par år föddes en samling gudabenådade gossebarn i Sverige. De gavs helgonlika namn som Jörgen, Jan-Ove, Mikael, Erik, Ulf, Thomas och Peter, namn som minner oss om de gamla kyrkofäderna eller om apostlarnas namn i Markusevangeliet. Nåja.. Under sina första år levde i alla fall dessa svenska små gossar vattenkammade och obekymrade, lyckligt ovetande om varandra, men snart skulle deras bolltalang upptäckas och deras träningsiver föra dem samman på träningsläger efter träningsläger, i tävling efter tävling, år ut och år in, och land och rike runt. Bordtennisen kom att bli deras liv.

SVT's skriver om Bragden: 

"Den fjärde april 1989 bröt Sveriges herrlandslag äntligen genom den kinesiska pingismuren. Det hade tagit dem tio långa år. När de började var de lekfulla tonåringar som reste till Kina för att se varför kineserna var så överlägsna,hur de skulle göra för att slå dem. Vid VM 1989 hade de närstuderat kinesernas spelteknik och mognat i både sitt spel, sin gruppdynamik och sin kroppsliga förmåga. Mikael Appelgren, Jörgen Persson och Jan-Ove Waldner var de tre som slutligen valdes ut att spela finalen. Tre ur en större grupp svenska världsstjärnor. Tre, fostrade av tidigare världsmästare som Stellan Bengtsson och av en tid då i princip alla spelade bordtennis. Unika filmer ur privata arkiv illustrerar både tidsandan, ett dåtida Kina och hur unga dessa spelare faktiskt var. Svensk dokumentär från 2012."

Bragden. Sändningstider: 


SVT1 tis 21 aug 2012 kl 20.00


SVT1 fre 24 aug 2012 kl 13.35 


SVT1 fre 24 aug 2012 kl 04.10 


SVT1 tis 28 aug 2012 kl 12.45

OS-semifinaler

Jodå, Timo Boll hade fyllt sin förlustkvot till brädden och pumpade på i någorlunda normal nivå igen. Han besegrar guldmedaljör Zhang Jike som i och för sig lirar stabbigt och orörligt som vore han proppmätt på segrar. Lär bli full utväxling på honom i finalen i stället. I dubbeln stöttas han av en stabil Wang Hao vilket ger kinesisk seger. Och så har vi virvelvinden Ma Long, som man har så lätt att tycka om - han tar sina gubbar, gör 11-1 i fjärde set mot Ovtcharov, och processen kort med Bastian Steger - och Kina är som sig bör i final. Det är lustigt med Ma Long - oavsett motstånd får han mig alltid att börja tokheja på Kina. Nu hade man önskat att Tyskland var lottade på andra halvan, för möte med Kina först i en final, men det är som det är och vi får se om Sydkorea kan bjuda motstånd i den helasiatiska finalaffären i morgon. Roligt i alla fall att de tre rutinerade musketörerna från Sydkorea får avsluta med en OS-final. Förmodligen sista gången de uppträder i samlad trupp. En ny generation koreaner står beredda att ta vid efter Oh "Mr Soft" Sang Eun, Ryu "Happy Face" Seung Min och Joo "See Defence" Hyuk. 

Kina-Tyskland 3-1

Ma Long-Dimitrij Ovtcharov 12–10, 5–11, 11–9, 11-1 

Zhang Jike-Timo Boll 11–8, 8–11, 9–11, 8–11 

Wang Hao/Zhang Jike-Bastian Steger/Boll 10–12, 11–8, 11–5, 11–5 

Ma Long-Steger 11–3, 11–5, 11–7

Sydkorea-Hongkong 3–0

Ryu Seungmin-Tang Peng 7–11, 11–4, 11–6, 8–11, 11–9 

Joo Saehyuk-Jiang Tianyi 11–3, 11–6, 11–8 

Oh Sangeun/Ryu Seungmin-Leung Chu Yan/Jiang Tianyi 5–11, 11–6, 11–2, 11–13, 11–9 

Att gråta med Japan

De japanska herrarna blev utslagna i kvartsfinalen mot Hong Kong. Jun Mizutani, Seiya Kishikawa och Koki Niwa har haft ett tungt OS. De japanska damerna däremot - tar sig till final. Man slår för allra första gången Singapore, silvermedaljörerna från Peking-OS, och man gör det med solklara 3-0. Ai Fukuhara besegrar Feng Tianwei för första gången på 5 år. Kasumi Ishikawa gör småsten av gamla klippan Wang Yuegu. Och slutligen vinner Sayaka Hirano och Kasumi dubbelmatchen mot Wang och Li Jiawei. Här klarar de annars så återhållsamma och kontrollerade japanskorna inte av att hålla tillbaka sina känslor längre, utan brister ut i en hejdlös gråtkavalkad. Deras coach, Yaskazu Murakami står helt stilla, iakttar dem när de omfamnar varandra - och även hans ögon svämmar över av tårar. Vackert så, gåshud. Japans första OS-medalj någonsin i bordtennis är säkrad. I Peking-OS förlorade de japanska damerna bronsmatchen mot Sydkorea. Och i VM i Dortmund blev man utslagna redan i kvartsfinal av samma nation. Nu väntar Kina i final i morgon, om inte just sydkoreanskorna ställer till det för kinesiskorna i dagens semifinal, men det ska inte kunna ske.

Svensk sorti med flaggan i topp

Jörgen Persson

Det är helt vanvettigt egentligen. 46-årige Jörgen  (WR.90) som i singelspelet var en spillra av sitt forna jag - studsar några dagar senare runt som en yngling i hagen och spelar nära nog drömpingis. Jag ser ingen annan förklaring än att han är besatt av flertalet små djävulska pingisdemoner som jagar åren ur kroppen på honom när helst de vill. Jörgen kliver alltså in i lagmatchen mot Tyskland och besegrar självaste Timo Boll med 3-1 i set. Timo som är en av världens absolut bästa spelare är paralyserad och blek som en albyl i ansiktet. Alltsammans känns overkligt, galet, men ändå inte - för det är ju Jörgen Persson som spelar därinne i hagen, och aldrig mera kommer vi att få uppleva hans like. 1-0 till Sverige! Sedan är det Pär Gerells tur att gå in mot den nybakade tyske singelbronsmedaljören - Dimitrij Ovtcharov. PG är precis som Jörgen långt mer samlad än han var i singelspelet, och visar tydligt vilka kvaliteter han besitter. Han skaffar sig slagläge med 8-6 i skiljeset, men Ovtcharov lyckas vrida sig ur greppet och vinner fem raka bollar till 11-8 och matchvinst. Timo Boll och Bastian Steger vinner sedan dubbeln mot Jens Lundkvist och PG med 3-0 och plötsligt leder Tyskland med 2-1.

I sin förmodligen sista match för det svenska landslaget möter Jörgen Persson tyske trean Steger (WR. 24). Men nu går det bara inte längre, demonerna lämnar honom, orken tryter och åren gör sig påminda igen. När Steger leder med 2-0 i set och ställningen är 9-9 i tredje har Jörgen överläge i bollen. Tysken tvingas ballongplocka och svensken jobbar sig fram till något som ser ut att bli en dödande smash, men kommer aningens fel i slagögonblicket och han, som i princip aldrig brukar förlora den här typen av poäng, missar och slår bollen sidan om bordet. Dessutom vrider han till sin nacke så olyckligt att han tvingas bryta för några minuters koll. Fysioterapeuten håller om hans huvud, stabiliserar och testvrider försiktigt. Jörgen grimaserar av smärta. 

Just då skickar min son - som är bortbjuden på middag och inte kan följa matchen - ett sms där han undrar hur det går för svenskarna. Jag svarar: "Steger har tyvärr 2-0 i set å matchboll mot Persson, å det ser just nu ut som om fysioterapeuten håller på att skruva fast Jörgens huvud". Det känns som en adekvat beskrivning av läget. Vi bevittnar svenskens sista strid i den blågula tävlingsdräkten, han är nästan uträknad, har inte tappat huvudet helt, men såväl sinne som kropp har sagt sitt. Jörgen reser sig från stolen efter kort massagebehandling, går in i hagen för att försöka på nytt. Han trycker in en backhand till 10-10, men sedan är det slut. Steger vinner 12-10, Tyskland matchen med 3-1 och Sverige är utslaget ur OS. Allt annat hade varit sensationellt, men tyskarna skakades i alla fall om ordentligt. Timo Bolls svaga insats och förlust mot Jörgen gör nog paradoxalt att bördan på världssjuans axlar minskar. Nu har han fått förlusterna avklarade, på något plan överlevt dessa, fått lov att förlora utan att världen gått under för det. Tyskland bör besegra Österrike i kvartsfinal, men ställs sedan mot tuffast tänkbara motstånd i semifinal där Kina väntar.  

Tyskland - Sverige i siffror: 

Timo Boll-Jörgen Persson 6–11, 6–11, 16–14, 8–11 
Dimitrij Ovtcharov-Pär Gerell 16–14, 9–11, 5–11, 11–4, 11–8 
Gerell/Jens Lundquist-Boll/Bastian Steger 11–9, 11–8, 11–9 
Steger-Persson 14–12, 11–7, 12–10 

Guld till Zhang Jike

Kinagos

Den tibetanska mastiffen Zhang Jike en värdig olympisk mästare, men manchuriska tigern Wang Hao så nöjd och glad silvermedaljör att man börjar undra om inte snälle draken Ma Long borde ha spelat istället.. 

Bronset till Tyskland genom Dimitrij Ovtcharov efter 4-2 (12–10, 9–11, 8–11, 13–11, 11–5, 14–12) mot 31-årige taiwanesen Chuang Chih-Yuan, som återigen coachades av sin mamma, den förtjusande Mrs. Chuang.

Helkinesisk final

Wang Hao

Semifinaler. Zhang Jike blev för svår för Dimitrij Ovtcharov. Den ukrainafödde tysken med de utpräglat estetiska serverörelserna fick förvisso ett set, men det hade krävts mer för att skapa riktig nerv i den här tillställningen som kinesen vinner med 4-1 i set (11-8, 11-3, 5-11, 11-9, 11-8). Bronsmatch för tysken och motståndare blir taiwanesen Chuang Chih Yuan som inte oväntat fick ordentliga problem med en mycket bestämd Wang Hao. 4-1 till kinesen (11-13, 11-2, 12-10, 11-6, 11-9). Efter matchen gör Wang Hao honnör till coach Liu Guoliang, och sedan gör de det tillsammans, synkront mot publiken. Wang Hao är i sin tredje olympiska final och Liu Guoliang är självfallet glad som en speleman efter att ha lotsat båda sina adepter till OS-final.

Ett OS-svep

På Rådhuspladsen i København följde en storpublik Michael Maze kvartsfinaldrama mot Ovtcharov på storbildskärm, pendlande mellan hopp och förtvivlan. Dessvärre landade allt i en stor och stum skuffelse när dansken till slut förlorade med minsta möjliga marginal: 3-4 (8-11, 10-12, 11-1, 11-9, 11-9, 6-11, 9-11). Men vilken comeback han gjorde i London, Maze. Skall bli riktigt skoj att se honom mot toppkineserna.

Zhang Jike tar hem sin kvartsfinal mot Hongkongkinesen Jiang Tianyi (WR. 20). Det blir 4-1 (11-4, 8-11, 11-4, 11-9, 11-6) till världsmästaren som bakom siffrorna visar såväl mod som nerver,  och det är där coach Liu Guoliang kommer in. Jag tror att det är i setpausen efter det jämna fjärde setet - Liu Guoliang blir nästan faderligt öm mot sin adept - lägger lugnande sin hand på först hans axel sedan hans nacke, och vilar några sekunder där innan han mjukt börjar rulla världsmästarens högra öronsnibb mellan tumme och pekfinger. Allt är över på bara några sekunder, men det är kärt på något sätt - förtroendet de visar varandra, den fysiska närheten, och det självklara i den. Känns aningen omöjligt att vi får se den svenska förbundskaptenen kela så otvunget med Jörgen, PG eller Jens? Kanske hade de behövt det..

I morgon semifinalmöte mellan Zhang Jike och Dimitrij Ovtcharov.

Wang Hao mötte i sin kvartsfinal japanen Seiya Kishikawa (WR. 21). Och Stackars Kishikawa; det blir 0-4 i baken och han får inte över fem bollar i något set (11-4, 11-5, 11-3, 11-5). Hela matchen igenom såg den lille stabbige japanen ut att vara på jakt efter både sig själv och sitt spel. Men Wang Hao var järnhård, omutlig, gav honom inget utrymme. Semifinal i morgon mellan Wang och taiwanesen Chuang Chih-Yuan (WR. 8) som i sin kvartsfinal eliminerade Timo Bolls baneman, rumänen Adrian Crisan, med liknande utklassningsiffror (11-3, 11-4, 11-4, 11-5).

Kvartsfinal på damsidan mellan Feng Tianwei, Singapore (WR.8) och 35-åriga defensivdrottningen Kim Kyuang-Ha, Sydkorea (WR. 5).  Jag har inte koll på statistiken mellan dessa, men att singaporianskan har goda förutsättningar för att ta hand om deffare är solklart. Feng Tianwei är teknikmässigt en av världens mest kompetenta damspelare och förmår variera sin forehand bra, inte minst träffen på bollen, vilket är en egenskap som kan behövas mot defensivspelare. Det blir en ruggigt bra match. Sydkoreanskan storspelar och framstår ibland som rena väggen för att ta till en väl använd sportklyscha. Feng Tianwei rullar föredömligt, och kommer också till med hårda avslut som både skärs och fiskas tillbaka av Kim Kyuang-Ha. Duellerna är många och långa, som mest över 50 tillslag. Starkt av Feng att gå in och spela så avslappnat och fokuserat som hon gör. Hon visar fysisk och mental uthållighet, största tålamod och värsta spetsen i viktiga lägen. Hon vinner matchen med 4-2 i set (13-11, 11-7, 4-11, 11-6, 10-12, 12-10). 

Några timmar senare spelar hon semifinal mot Ding Ning. Det blir en sevärd match, även den med en hel del spektakulära bollar, inte minst från Ding Nings sida. Världsmästarinnan vinner med 4-2 och är därmed klar för final. Där väntar Li Xiaoxia som i sin semifinal slog ut japanska Kasumi Ishikawa med 4-1. Således en helkinesisk damfinal och det blev förstås åka av i ett ruskigt tempo. Samma finalpar som i VM i Rotterdam 2011. Ding Ning vann då, men Li Xiaoxia tar revansch nu och kniper OS-guldet. Segern skrivs till 4-1 (11-8, 14-12, 8-11, 11-6, 11-4). Ding Ning blir av med några poäng för felaktiga servar. Det är hennes patenterade tomhawkserve som inte har tilltalat domarna i London. Hon störs, mister koncentration och humör, känner sig blåst på konfekten samtidigt som pressen blir för stor. De två sista seten spelar hon med tårfyllda ögon. Li Xiaoxia håller sig kall. Hon är i krig. Har spelat bra och är en värdig vinnare. Snart gråter även hon, men det är förstås glädjetårar. Samtidigt ser man Ding Ning stega iväg med sin pingistrunk på ryggen, bort från allt, upprörd och snyftande. Allt det där gav smolk i alla fall min glädjebägare. Bronset bärgades av Feng Tianwei som besegrade Kasumi Ishikawa (WR.6) med 4-0 (11-9, 11-6, 11-6, 11-5).