Sitter och dricker en kopp grönt te och ser på 20-åriga Chen Xingtong’s framfart i Swedish Open. Hon är lite som en hybrid mellan Miu Hirano och Li Xiaoxia, tänker jag, och så har hon Chen Meng’s och Zhu Yulings mjuka omsorg om bollen. Det finns något säkert och stabilt över hennes spel, en god bollsnålhet och ett välutvecklat strategiskt tänk. Hon hanterar både fart och skruv. Rörelsen är mestadels bra, och hon är ofta snabbt runt för FH-winners. Jämn från bägge vingarna men hennes FH-sida kan verkligen vara outstanding, ja av högsta kvalitet.
I Stockholm fick 20-åringen kvala in i huvudtävlingen och lyckades sedan gå hela vägen. Slog ut japanska Hirano (4-1) i första omgången, turkkinesiskan Hu Melek (4-1I) i andra. Därefter tog hon sig an de tre bästa kvinnorna i världen. Besegrade Chen Meng (4-3) i kvarten , Zhu Yuling (4-1) i semi, och i finalen Ding Ning (4-3) - se nedan.
Chen Xingtong öppnade upp året med att vinna Hungarian Open och avslutar det alltså med att ta hem Swedish Open. Däremellan har hon mest varit på hemmaplan och jobbat på. Chinese Super League är en suverän plantskola för de nya unga som vi fått se slussas ut på den internationella touren i år - Chen Xingtong, Sun Yingsha, Wang Manyu och Gu Yuting och flera andra befinner sig i expressutveckling just nu. Återväxten på damsidan i Mittens rike är det fanimej inget fel på.
Att Swedish Open 2017 kördes i SVT Play och forfarande ligger kvar där är en nådegåva. Staffan Lindeborg och Mikael Appelgren kommenterade ståndaktigt matcherna flera timmar i sträck. Sändningarna bjöd också på några initierade samtal med coacher och spelare om de nya förutsättningarna med den nya bollen.
Och vilken högklassig turnering det blev! Xu Xin, "the cloudwalker", stod som segrare efter att ha betvingat Fan Zhendong i en ruskigt välspelad finalmatch. Den vänsterhänte pennskaftaren lyckades med det mesta i Swedish Open, och är ju då fantastisk att se. Ma Long var inte med, men annars var alla toppkineserna på plats. Och de unga japanerna, och många fler. Tyskarna var inte där, men det gjorde liksom inget.
På tal om japanerna - Koki Niwa. Hans geni vet faktiskt inga gränser och han frälste vid flera tillfällen publiken i Eriksdalshallen med sin egenhet och alldeles speciella blick för spelet; ta en titt på den sista bollen, ja nr. 1 på ITTF’s Top 10 points. Och varför inte nr 6: Wu Yutings imponerande dynamics mot Kasumi Ishikawa - eller 9:an med Wang Yangs svårforcerade defensiv mot Mattias Karlsson. Och som det inte vore nog - Kenta Matsudaira’s och Jonathan Groth’s hiskeliga slagväxling i boll nr. 2, eller kanske 4:an där Xu Xin med sin långa vänsterarm sveper in en FH-slägga runt nätstolpen mot Tomokazu Harimoto. Ja - se allihop, det bara någon minuter. Roligt förresten med danske Groth som blev bäste europé genom att ta sig till kvartsfinal där Xu Xin stod i vägen. Men han tar små stadiga steg framåt hela tiden, Groth, tydligt så.
Kinas herrar utmanas just nu på ett sätt som vi inte sett på många år. Kinesiska media har redan börjat prata om ‘the winter of men’s table tennis’. Det är nog en smula förhastat. Men visst har bordtennisrepubliken en del grus i maskineriet för tillfället.
Många faktorer spelar in. Turbulensen runt coach Liu Guoliangs "försvinnande" är säkert en. Den sagda reformeringen av tränarorganisationen. Hans plötsliga utnämning till vice-president för det kinesiska bordtennisförbundet CTTA - och den medföljande elimeneringen av hans roll som huvudcoach för landslagstruppen. Det väckte i alla fall känslor hos spelarna. När det finns oro på organisatorisk och politisk nivå som känns ända ner till de aktiva så är det naturligtvis inte optimalt. Identifiering med kollektivet är centralt i Kina, och orosmoment på kollektiv nivå tenderar lättare än hos oss att bli kännbara på individnivå.
Omständigheterna runt damernas förre huvudcuach Kong Linghui bidrog också till villervalla tidigare i år. Han skickades hem mitt under brinnande VM p.g.a. polisutredning gällande en spelskuld på 1,2 miljoner kronor. Kong tycks ha haft ett rörigt privatliv, och man har fått känslan av att den gamle världsmästaren haft en gränslös, liksom nyrik och vräkig livsstil. En del får det, det är inte så himla klädsamt. En gång var herr Kong på lyran och kraschade in i en taxi med sin Porsche som saknade registreringsskyltar. Som tränare vet jag inte hur bra han var. Tyckte att han framstod som lite dryg och styv i korken. Om han hade spelarnas förtroende vette fasiken, men det hade han kanske. Gamle vapendragen Liu Guoliangs stöd har han alltid haft, även när det varit trassel. Men jag gillar Kong’s ersättare - den erfarne coachen Li Sun. Han känns som en mer jordad och omdömesgill person.
Fler spekulationer kring den utmanade dominansen. Det pratas om den nya plastbollen. Att den missgynnar kineserna. Fart- och skruvreduceringen. Deras gummiplattor - som har mer friktion och är greppigare än de japanska och europeiska belagen - mister lite sin potential. Detta skulle medföra att européerna lättare klarar av att hänga med i svängarna. Det ligger något i att utstuderade skruvspelare har en större omställning att göra i både öst och väst, men annars tror jag man kan ta det här spåret med en nypa salt.
Att toppherrarna från Kina plötsligt stöter på patrull beror kanske främst på att deras nivå länge har inspirerat till studie och utveckling. Det tar tid att äta in försprånget de har, men har börjat röra på sig. Att Kina har hållit omvärlden stången och varit närmast oslagbara så lång tid är nog mer anmärkningsvärt egentligen. Och om andra länders spelare börjar hämta in något är det förstås bra för sporten. Men huruvida det vi nu ser skulle vara tecken på en omvälvande förskjutning av maktbalansen i pingisvärlden är tveksamt.
I april blåstes sensationellt de kinesiska toppdamerna bort från bord och ut av hagar i Asian Championships. Orsaken var den 17-åriga japanskan Miu Hirano. Därefter vidtog en period av träning och samling i de kinesiska leden. Till VM var det justerat och dominansen återställdes. Sedan har det sett ganska stabilt ut, tycker jag. Visst har en del andra asiatiskor steppat upp en smula, men den kinesiska damtruppen står stark, och man glömmer lätt att bakom Ding Ning, Zhu Yuling, Liu Shiwen och Chen Meng finns där flera andra yngre spelare på lut, som snart är redo att blomma ut. De slussas ut i de stora hagarna efterhand, och man kan nog förvänta att de är minst lika vassa som vissa kinesiskor som vi ser på touren nu, exempelvis rutinerade Feng Yalan, eller Li Xiodan (som tog hem Austrian Open i slutet av september). Jag skulle tippa att det gömmer sig en handfull unga spelare som är bättre än dessa två.
Spännande är det att följa skeendena i bordtennisvärlden. Nu har Swedish Open Championships (SOC) börjat i Stockholm. Tyvärr utan topptyskar på herrsidan, men Kina skickar av tradition några av de allra bästa på både herr och damsidan. Det kommer att bli åka av i Eriksdalshallen. Nästa år väntar Lag-VM i Halmstad och jag tror att vi kan vänta oss en rätt habil insats från kineserna trots andra nationers landvinningar just nu.
De kinesiska damspelarna är inte lika ostadiga som folkrepublikens herrspelare just nu. Efter Hirano-gate i våras har de tagit sig samman.
I German Open blev kinesiskor bara utslagna av andra kinesiskor. Med ett undantag: Defensivdrottningen Wu Yang flög mot Kasumi Ishikawa. Japanskan vann med 4-0 och med stora siffror (4, 7, 8, 3). Wu Yang har förmodligen svårt att komma överens med den nya plastbollen. Hon får inte samma spin i skären. Motståndarna får förvisso inte heller samma skruv i sin offensiv, men jag tror defensivspelare har en större omställning att göra, och man får hoppas att de hittar väg med bollen. Det är nästan så att man tycker att de borde kompenseras med en höjning av nätet..
Sex kinesiskor och två japanskor tog sig till kvartsfinal - Ishikawa då, och så unga Mima Ito. Hon föll där (1-4) mot Feng Yalan. Zhu Yuling besegrade sedan Ishikawa med 4-1 i semi, och Chen Meng slog Feng Yalan med 4-2. Således möttes den nya världsrankingens världsetta och världstvåa i finalen av German Open. Världstvåan vann med 4-3 trots setundeläge med 1-3. (9-11, 8-11, 13-11, 9-11, 13-11, 11-9, 11-4). Chen Meng’s tre avslutande set var fantastisk bordtennis. Njutbart att se.
Bordtennisen är het i Europa just nu. I synnerhet i Tyskland. Det märktes tydligt under German Open i Magdeburg. Rikt med publik och massor av media. Timo Boll har en ny vår och Dimitrij Ovtcharov ser starkare ut än någonsin.
I World Cup för några veckor sedan slog Boll spektakulärt ut Lin Gaoyuan, och han följde upp med en tokseger över Ma Long innan han föll mot sin yngre landsman i finalen. Och tyskarna fortsatte i precis samma spår på hemmaplan i Magdeburg. Man slog toppkineser, och varje kinesisk skalp som kan tas är förstås guld värd för självförtroendet. I German Open vann Timo åter mot Lin Gaoyuan, men nu med klarare siffror (4-1). Ovtcharov besegrade för första gången världstvåan Fan Zhendong i en stenhård 4-3-batalj (13-11, 11-7, 7-11, 3-11, 11-9, 8-11, 15-13), och redan i åttondelsfinalen slog tysken ut Yan An med 4-1.
Ytterligare några kinesiska toppspelare föll bort i German Open, och det är inte bara tyskar som visar ett ökat självförtroende mot dem. Zhang Jike försvann redan i första omgången mot portugisen Tiago Apolonia (1-4), och Xu Xin gick på pumpen mot sykoreanen Lee-Sang-Su i kvartsfinal (0-4). Timo Boll avfärdade sedan lätt sydkoreanen med samma siffror i semifinal.
Tyskarna bjöd ånyo på en extremt välspelad final, och återigen var det Ovtcharov som drog det längsta strået och lyckades vinna med 4-3 (9-11, 11-5, 11-9, 6-11, 11-7, 7-11, 11-6).
Farbror Pops världscup för kvinnor! Skojigaste tävlingsnamnet på länge, måste jag säga. Följande information hittas: "Uncle Pop is A Chinese leisure food company based in Sichuan, Uncle Pop is the title sponsor for the forthcoming Women's World Cup, to be staged in Markham, Toronto from Friday 27th to Sunday 29th October". Ok, då vet vi detta.
Vem som skulle stå i final i Toronto var inte speciellt svårt att förutspå när man såg startfältet. Kinesiskorna Liu Shiwen och Zhu Yuling kändes självskrivna i år, och det blev också dessa som gjorde upp om guldet i en dramatisk och ytterst välspelad match. Bolldueller i furiöst tempo avlöste varandra. I skiljeset hade Liu Shiwen 10-9 och matchboll, men Zhu Yuling blixtrade förbi till seger med 4-3 (11-13, 8-11, 11-7, 11-8, 10-12, 11-9, 12-10).
Matilda Ekholm förlorade i gruppspelet mot ungerska vänninan och dubbelpartnern Georgina Pota, men vann sedan klart över tävlingens äldste, den 44-åriga austaliensiskan Lay Jian Fang - bördig från Kina förstås. Den 35-åriga svenskan tog sig därmed vidare som två i gruppen. I åttondelsfinal fick hon möta turneringens yngsta spelare, det 17-åriga japanska stjärnskottet Miu Hirano som sensationellt vann fjolårets World Cup-slutspel. Matilda tog hem första set med 11-5, men sedan gick det snabbt utför. Hirano nådde 11 fyra gånger om mot Matildas 6, 9, 4, 2. Har inte sett matchen, men gissar att det måste ha gått just - för snabbt. Teknik och känsla har hon massor av, Matilda, och det räcker långt mot europeiska toppspelare, men mot de bästa asiatiskorna behövs det en dimension till. Snabbhet, tidigare träff och styrande med backhand en bit närmare bordet är områden där sveriges bästa bordtennisdam fortsatt har ett jobb att göra.
Liu Shiwen mötte senare Miu Hirano i semifinal. Det blev 4-0 till kinesiskan. Hirano fick 19 bollar mot Shiwens 44. I den andra semifinalen besegrade Zhu Yuling lika lätt taiwanesiskan Cheng I-ching. World Cup har under åren varit lite av Liu Shiwens tävling. Fyra starter och fyra guld (2009, 2012, 2013 och 2015). Nu ett silver till samlingen för henne när Zhu Yuling tog sin allra första World Cup-titel. Bronset gick till Cheng I-cheng som besegrade Hirano med 4-2.
Tilägg: Nya världsrankingen släpptes idag och Zhu Yuling är tack vare triumfen i Toronto för första gången rankad etta i världen. Förra världsettan Ding Ning har tävlat sparsamt den senaste tiden och försvann helt från listan, men lär snart vara tillbaka.
Kung Ma Long och Prins Lin Gaoyuan var där. Men det var också den 36-årige hedersknyffeln Timo Boll. Tysken var i vanvettigt god form och lyckades slå ut båda kineserna. Och som han gjorde det! I kvarsfinalen mot Lin Gaoyuan låg han under med 4-10 i skiljeset, men lyckades vända till seger 13-11. Lin Gaoyuans mentala resa under slutsetet blev skakig, och man kom osökt att tänka på det gamla begreppet ”kinesiska nerver”. Samtidigt Bolls underbara stamina och beslutsamhet på andra sidan bordet. 4-3 (5-11, 11-13, 11-9, 9-11, 11-9, 14-12, 13-11) till tysken i ett högklassigt drama. Och den där upphämtningen, ja den måste ses igen.
I semifinalen ställdes Timo mot världsmästare Ma Long som inte har förlorat mot någon europeisk spelare på flera år. I mars inkasserade kinesen en förlust mot sydkoreas Jeong Sangeun, och kanske har den senaste tiden inte riktigt sett ut att vara i toppslag. Men även en småseg Ma Long är i det närmaste oslagbar, så det Timo Boll åstadkommer är riktigt stort. Tysken vänder 1-3 till 4-3 i set (6-11, 9-11, 11-9, 9-11, 11-7, 11-5, 12-10) i en fantastisk match och står plötsligt i final i prestigefyllda World Cup som han vann för tolv år sedan, som 24-åring.
Efter uppvisningen mot kineserna unnande man Timo segern i årets WC, men så blev det inte. För på den nedre halvan av turneringsschemat hade landsmannen Dimitrij Ovtcharov krånglat sig fram till final via en tuff kvartsfinal mot ryssen Alexander Shibaev och en lika tuff semifinal mot formstarke fransmannen Simon Gauzy. Fransmannen slog smått överraskande ut både Jeong Sangeun och japanen Jun Mizutani innan han kickades ut av Ovtcharov.
Finaluppgörelsen mellan tyskarna var sevärd, men Timo Boll kändes kanske lite dränerad på energi efter sina holmgångar mot kineserna. Det verkar också som om 29-årige "Dima" har gott självförtoende mot just sin äldre landsman. Matchen slutade, 4-2 (10-12, 11-8, 11-7, 9-11, 11-7, 11-2) till Ovtcharov som därmed skrev in sig som den tredje tysken genom tiderna att ta hem World Cup (Jörg Rosskopf vann 1998, Timo Boll 2002 och 2005).
Således guld till Ovtcharov och silver till Boll i World Cup-slutspelet som i år avgjordes i belgiska Liège. Bronsmatchen mellan Gauzy och Ma Long vanns inte oväntat av den senare.
Han är allt ett fenomen, den 14-årige supergossen Tomokazu Harimoto. Han är fortfarande yngst och skriker högst av alla efter varje vunnen poäng. Det enda man absolut säkert vet här i världen är att Harimoto kommer att vråla sig igenom målbrottet. Och att alla rekord kommer att slås. Han betar av dem efterhand. Det finns gott om tid för ungfröet från Nippon att förverkliga sina pingisdrömmar.
Som 11-åring gick han till final i Safirs internationella i Örebro. Slog bl.a. ut Jens Lundkvist och den dåvarande afrikanske mästaren Omar Assar. Sedan dess har det hänt massor och i år har det skjutit fart på allvar. Han nådde final i Indian Open i februari och i början av juni gick han som yngste spelare någonsin (13 år) till kvartsfinal i ett världsmästerskap. För en vecka sedan tog han hem Czech Open. och blev därmed den yngste (14 år och 61 dagar) att vinna en World Tour tävling. Den 36-årige världssjuan Timo Boll besegrades med 4-2 i finalen. Det är en njutning att se Harimoto i aktion. Han spelar rent, enkelt, och smart. Använder hela bordet, väljer så självklart den lurigaste och mest optimala placeringen i bollväxlingarna. Och hans säkerhet.. Den ruggigt vassa backhandsidan. Attackens snabbhet. Den tidiga träffen. Servarna som bygger upp för andra- och tredjebollsattack. Och det dominanta forehandtrycket. Har ni sett hur han tar hand om de stackare som hamnar i ballongplock mot honom? Inget halvdant exekverande där inte, men skoningslöst och effektivt. Och det underbara blockeringsspelet, trycket, känslan - ett välsignat offensivt försvar. Manufactured in Japan. Sprängfyllt av kvalitet. Blockeringskonsten har verkligen blivit ett signum för de japanska spelarna. Det har unge Harimoto gemensamt med bl. a. Kenta Matsudaira och Koki Niwa.
Tomokazu Harimoto har under de senaste månaderna positionerat sig som Japans starkaste spelare. Han slog ut världssexan Jun Mizutani i VM (4-1) och därefter världsnian Koki Niwa (4-0) i China Open. Och han har besegrat ett koppel av andra toppspelare. Vad ska man säga? Det är fullständigt mind-blowing att bevittna hans framfart på den internationella pingisscenen. Vi får se vad som kommer att ske när han matchat runt ett par varv till mot de allra bästa. Kanske lär de sig att handskas med honom, läsa hans skillade linjer över bordet bättre.
Tänk, alla år han har kvar.. Om tio år är han bara 24. Hur bra kan han bli? Hur länge till står toppkineserna pall mot honom? Och hur ser hans spel ut när han är fyllda 30? Spelar han ens fortfarande då? Genombrott av en sådan här prematur art kan säkert vara knepiga att hantera. Klarar hans kropp och psyke påfrestningen? Kommer han att bli mätt på framgångar? Vem vet, han kanske struntar i alltihop redan i 20-års åldern, lägger racket på hyllan. Skaffar flickvän, lägenhet och börjar plugga istället - hemma i universitetsstaden Sendai (i prefekturen Miyagi, 30 mil norr om Tokyo). Eller så stagnerar han en smula, lägger sig tillrätta och guppar runt bland de tio-femton främsta i världen - når som de andra japanerna inte ända fram, lyckas inte riktigt rå på kineserna. Eller så fortsätter det att gå som tåget och han blir världsmästare om något år. Slår sin idol Fan Zhendong i VM-finalen. Sedan vinner han OS-guld i Tokyo 2020 och blir så småningom en pingislegend, kanske legendernas legend med den längsta och mest framgångsrika karriär världen skådat. Man kan bara spekulera. Man vet inte hur det kommer att te sig. Ingen har sett något sådant här förut. Den spelskickligheten vid så unga år. Det är helt unikt.
Liu Shiwen har varit med ett tag, men är bara 26 år gammal. Hon kom tidigt in i hetluften, redan som 16-17-åring. Så med kinesiska pingismått mätt har hon faktiskt börjat bli lite till åren - och bakom henne jagar ett koppel av intressanta yngre spelare. Hon är fortfarande fruktansvärt bra, men i VM-singel vill det sig inte. Allt annat har hon vunnit flera gånger om. Nästan. OS har hon inte haft tillträde till. Där har Li Xiaoxia och Ding Ning lagt beslag på de ynka två kvalificeringsplatserna som varje nation har i singelspelet. Så var det i London 2012 och så var det i Rio 2016. Det gångna VM i Düsseldorf var inget supermisslyckande för Liu Shiwens del. Det blev en bronspeng. Ytterligare en sådan till samlingen. Och hon vann ju faktiskt guld tillsammans med Ding Ning i dubbel.
Men det är ju det ännu uteblivna singelguldet hon vill åt. Den här gången var det Zhu Yuling som stod i vägen. Deras semifinal var tät. Liu Shiwen vände ett 4-10 underläge i första set till setvinst 12-10 och hade sedan 2-1 och 3-2 i set innan Zhu Yuling vann det jämna sjätte setet. Ett helt felfritt spel krävdes för Yulings misstag blev allt färre. Sånt tröttar. Urladdning. Tapp. Och omladdning. I det avgörande sjunde sprang Yuling iväg till en ointaglig 9-1 ledning efter en vanvettig duell i början av setet. Någonstans där fick VM-drömmen vingar och flög sin kos för Liu Shiwen. Hon orkade inte stå emot mentalt. Slutsetet skrevs till 11- 5 för Zhu Yuling som därmed tog sig till sin allra första VM-final. Liu Shiwen såg klart besviken ut. Sammanbiten. Hon är förstås värd ett bättre VM-öde efter all ruggig pingis hon presterat genom åren. Om vi tittar tillbaka på hennes placeringshistorik i VM-singel. Hon knep sin första bronsmedalj som 17-åring i Yokohama 2009. Hon följde upp med ännu ett brons 2011 i Rotterdam. Det blev ett silver i Paris 2013. Likaså i Suzhou 2015 - och så då en ny bronsmedalj i år. I damdubbel har det gått bättre: Silver tillsammans med väninnan och ärkerivalen Ding Ning i Paris 2013. Guld i par med Zhu Yuling i Suzhou 2015 Och så guldet tillsammans med Ding Ning i Düsseldorf för ett par veckor sedan. Från 2009 och framåt har Liu Shiwen nog fasen varit rankad etta i världen under ett par år - om man räknar ihop alla månader som hon haft förstaplatsen. 2016 var hon världsetta sex månader i sträck, från januari till september. Därefter var hon klistrad vid andra platsen efter Ding Ning t. o. m. januari 2017.
Hon har bara någon enstaka gång varit utanför topp-tre under de senaste åren. Men i slutet av förra hände något. Hon blev suspenderad av det kinesiska förbundet och försvann helt från rankingen från februari t. o. m. april. Headcoach Kong Linghui uttryckte med tråkig ton något om orsaken till avstängningen. Det handlade tydligen om en "Improper withdrawal from the women's World Cup." och så var det något om en "lätt förkylning" som inte borde ha fått hindra henne att spela. Ansåg man. Må så vara. Tror fan att pressen på de kinesiska spelarna blir för stor ibland. Det är rätt konstigt att man inte ser fler fullt utblommade nervsammanbrott. Man får hoppas på att de har god stab av psykoterapeuter tillhanda. Nåväl - avstängningen hävdes efter ett par månader och i maj var hon också tillbaka på rankingen igen - som tvåa i världen efter Ding Ning. Under tiden hade hon hunnit med att smaska hem The Marvellous 12 hemma i Kina Hon gick fram som en slåttermaskin - gjorde 11-0 i matcher - och blev som första dam kvalificerad till VM i Tyskland. OS i Tokyo 2020 känns avlägset, och det är väl nästan orealistiskt att Liu Shiwen ska kunna stå upp mot alla nya kinesiskor som mycket snart kommer att utmana på allvar. Tiden talar för dem. Not so much för Liu Shiwen. Å andra sidan - det krävs fortfarande helgjutna insatser för att besegra henne. Frågan är om hon klarar av att hitta motivation. Och om hon får förtroendet från coacherna. Hur som helst så lär det bli en brutal jakt på de åtråvärda biljetterna till OS. Jag var småkritisk mot hennes utveckling för ett par år sedan, men jag tycker att det gått i rätt riktning de senaste, säg två. Hon har förbättrat sin rörelse i djupled, vässat sin förmåga att växla mellan skruv och tempo - och klarar av att bemöta ett varierat spel bättre än vad hon gjorde tidigare. Till det kommer hennes erfarenhet. På minussidan lite skadeproblem och att det finns en del gamla "glitches" som kan visa sig när hon blir pressad. Och en viss mental slitenhet. Det där singelguldet som inte händer hade förstås inneburit en omedelbar revitalisering. Men istället alltså fortsatt motvind för Liu Shiwen. Och jag håller inte det för omöjligt att hon har fått sömnproblem. Ständiga uppvaknanden efter mardrömmar om en skrattande Ding Ning badandes i guldmedaljer..
Japan har tjugo (20!) damspelare bland de hundra högst rankade i världen. Tre på topp-10. Inför OS i Tokyo 2020 ser det riktigt bra ut. Tänk om man hade ökat antal tillåtna deltagare från två per nation till - låt oss säga fem! Då hade OS blivit en helt japansk-kinesisk affär. Fast det blir det nog ändå. Och den japanska boomen på damsidan (läs flicksidan) hade nog inte varit så omfattande om inte influenserna från just Kina funnits med i bilden. Det finns många kinesiska tränare verksamma i Japan. En särskilt viktig kugge har den tidigare spelaren/coachen Wang Rui varit. Han flyttade till Japan för 15 år sedan och blev snart huvudcoach för Japan Junior Elite's school. Han var Kasumi Ishikawas tränare i fem år innan han 2015 började jobba med Miu Hirano, Mina Ito och de andra unga spelarna.
17-åriga Miu Hirano - som sensationellt vann Asian Championships i april efter finalseger över Ding Ning - tog sig ända till semifinal på VM i Düsseldorf där hon ånyo stod öga mot öga med världsettan. Den här gången hade japanskan inte mycket att hämta. VM är VM. Och bäst av sju set är en helt annan sak än bäst av fem. Kinesiskorna är också alltid extremt välpreparerade inför VM och OS. Ding Ning hade tigerkoll på händelserna. Hon gjorde i Düsseldorf rent japanskt hus genom att först vinna över Kasumi Ishikawa med 4-1 i kvarten (11-8, 11-2, 7-11, 11-8, 11-2) och sedan över Hirano med 4-1 (11-4, 11-8, 11-5, 5-11, 11-5) i semi. 16-åriga Mima Ito plockade två set mot världstrean Zhu Yuling och det kändes som om hon liksom Hirano fortsätter att närma sig kinesiskorna. Övriga japanskor presterade också bra. Alla fem deltagare tog sig till round of 32: Hitomi Sato (WR:12), Miyu Kato (WR:25), Mima Ito (WR:10), Kasumi Ishikawa (WR:6) och Miu Hirano (WR:7). Alla utom defensivspelande Sato tog sig också vidare till round of 16. Där föll sedan Ito och Kato bort mot tuffaste motstånd - Zhu Yuling respektive Mu Zi. Men med Kasumi Ishikawa i kvartsfinal och Miu Hirano i semifinal får den samlade japanska insatsen i VM klart godkänt. Och ett välförtjänt VM-brons till Miu Hirano (delat med Liu Shiwen).
Japan fick därmed sin första individuella VM-medalj på 48 år (!) på damsidan. Den 20-åriga Toshiko Kowada blev världmästare 1969 i München genom att finalslå östtyska Gabriele Geißler.Även Sverige välsignades med guldmedaljer det året - Kjell Johanssson och Hans Alsér blev nämligen världmästare i dubbel!
Det här med mixade nationaliteter i dubbelklasserna under VM. Över hela linjen - i herrdubbel, damdubbel och mixeddubbel. Det är förvisso inte så värst många blandpar med i leken ännu, men ändå - tendensen. I all ära öppenhet och internationellt samarbete. Vänskap och kontakt över nationsgränserna är jättebra. Men aj vad jag har svårt för att kineserna späder ut sig själva med västerlänningar - eller andra ickekineser. Nu låter jag förstås som en talesman för "Kinademokraterna" eller nåt, men jag gillar inte alls den här idéen, även om jag förstår den goda intentionen. Jag tycker att den nya reformen litegrann avslöjar att man inte värderar dubbelklasserna så högt längre. Det är en aspekt. En annan är att jag omfamnar den nationella prestigen när det kommer till pingis. Tycker att den ska bevaras även i dubbelklasserna. Sedan ogillar jag spelmässiga nivåsänkningar. Kina har de flesta och bästa spelarna i världen och att dessa strålar samman med varandra i starkast tänkbara dubbelkonstellationer känns kvalitetsmässigt mer adekvat än att de inte gör det. Men jag kan se en viss poäng i att ickekinesiska spelare bildar par över nationsgränserna - helt enkelt för att bli vassare och utmana överheten bättre. Det gagnar även kineserna. Det borde få dem att skärpa sig lite på dubbelfronten, kanske skapa nya spännande inhemska par, aktivera flera spelare ur sin pingisfabrik.
I dubbel finns det ytterligare en aspekt som är viktig och det är årsringar och erfarenhet. Att ett dubbelpar får utvecklas och arbeta tillsammans långvarigt, under flera år, lära känna varandra utan och innan. Där är något fint i det där; att två spelare skapar samstämmighet och skaffar rutin, att de blir en kropp. Jag misstänker att den nya dubbelreformen går i motsatt riktning. Att vi får nya konstellationer från ett mästerskap till ett annat. Kontinuiteten sätts ur spel. Vill man spetsa till det säger man att en anrik konstform nu i någon mån håller på att tappas på sin kraft och kärnsubstans. Svårast att smälta är att den rika floran av kinesiska superpar reduceras. Vi får inte längre se vem som är bäst under mest optimala förhållanden. Prestigen minskar och dubbelklassernas värde devalveras. Kvarstår gör någon form av urholkade kuriosaklasser med suddig betydelse och oklar ställning. Det hela är faktiskt inte helt olikt den där lite clownaktiga uppvisningsåkningen utanför det ordinarie tävlingsprogrammet under konståknings-VM. Man får en känsla av att man nu mest vill ha lite lattjolajbans tillsammans.
Ta mig med en nypa salt nu, men jag menar - ett dansk/kinesiskt mixeddubbelpar i VM!? Det är inte optimala förhållanden. Ta Feng Yalan, renässanskvinnan som spelar lika bra med vänsterhanden som med högerhanden. Hon är bördig från Hubei, tidigare känt som Hupeh, en högstående provins i centrala Kina. Provinsstaden heter Wuhan och har 9 miljoner invånare. Feng Yalan bildade under VM i Tyskland par med dansken JonathanGrothsom är från nån liten hopplöst förkalkad by på Nordjylland..
Well, det sista där var att ta i. Och osakligt som Søren. En rättelse är på sin plats: Jonathan Groth är en framstående ung (24 år) dansk spelare, ja den starkaste sedan Michael Maze lade av. Groth är i början av sin karriär och kan faktiskt bli riktigt bra. Och han är inte alls från Jylland. Han kommer från Albertslund på Själland: "Albertslund kommune er skov og grønne områder. Det inviterer til gå- og løbeture, leg og sjove oplevelser for hele familien". Japp, så är det med den saken - och dessutom kan han vara ett kreativt spelgeni han också. Och vad kalken beträffar så är det nog så att hela Danmark är drabbat. Doktor Helmer (Ernst-Hugo Järegård) var inne på det i Lars Von Triers tv-serie Riget (En ganska sliten scen, men den ville in här..).
Okey, om nu kineserna bara fortsatt bilda egna nationellt "rena" hyperskillade dubbelpar så hade de ju vunnit rubb och stubb, lagt beslag på varenda medalj på hela jordklotet. Men jag tycker att den dominansen är extremt imponerande och därför tråkig att riskera. Europa och övriga världen har istället att ta på sig blåstället, tänker jag - och göra så gott de/vi kan för att komma ifatt Kina. Det får liksom ta den tid det tar.
Jag roar mig med att ta en titt på en medaljföreckning över tidigare VM's dubbelklasser. Herrdubbel 1999-2009. Guld, silver och brons. Man förstår kopplingen mellan flaggornas minimala färgspann och de nya urvattnade reformerna inom dubbelpolitiken. Måste ha varit sådana här epoker som har fått alla att se rött..
Det gick riktigt bra i dubbel för japanerna under VM. Maharu Yoshimura och Kasumi Ishikawa kan titulera sig världsmästare i Mixeddubbel efter att ha finalbesegrat det taiwanesiska paret Chen Chien-an/Cheng I-Ching med 4-3 (8-11, 8-11, 11-8, 10-12, 11-4, 11-9, 11-5). Mima Ito och Hina Hayata tog brons i dambubbel. De åkte ut mot Ding Ning och Liu Shiwen som ju sedan segrade. Kinesiskorna slog även ut Ishikawa/Hirano i round of 16. I I herrdubbel blev det silver till Yuya Oshima och Masataka Morizono som finalföll (1-4) mot sträng kinesisk övermakt i form av Xu Xin och Fan Zhendong. Bronsmedaljer till Koki Niwa och Maharu Yoshimura som också fick se sig slagna av det kinesiska paret (0-4).
Ding Ning är nu trefaldig världsmästare: 2011 i Rotterdam, 2015 i Suzhou och 2017 i Düsseldorf. I Paris 2013 fick hon nöja sig med brons. Dessutom är hon regerande olympisk mästare sedan Rio 2016 och blev silvermedaljör i London 2012. En sagolik bordtenniskarriär förstås. Finalen mot Zhuling vinner hon med 4-2 (11-4, 9-11, 4-11, 12-10, 11-6, 11-7). Liu Shiwen och Zhu Yuling hade en rejäl semifinaldust. En fullängdare som den senare vann med 4-3 (10-12, 11-9, 7-11, 11-8, 8-11, 11-9, 11-5). Jag hade hellre sett Liu Shiwen mot Ding Ning i final. Så många VM-starter på henne, men ingen triumf. Man önskar henne helt enkelt det VM-guld som aldrig tycks bli.
Men man måste gilla Ding Ning. Hon framstår som en sympatisk good girl på samma sätt som Ma Long på herrsidan verkar vara en snäll och hyvens kille. Båda är extrema vinnarmaskiner, men helt utan divalater. Man anar ett positivt, om än lite känsligt sinnelag hos Ding Ning. Trots att hon nu vunnit på sig så mycket och kommer att stå fram som en av de verkligt stora i bordtennishistorien så känns det som om man aldrig riktigt vet vad som kommer att hände när hon är i hagen. För det händer saker. Det gör det. Det är inte bara hennes tomahawkservar som är spektakulära. Eller hennes förmåga att hålla sig kvar i duellerna - hur hon liksom tvingas kränga med kroppen och rädda upp när hon är ur balans. Man tror ofta att bollen kommer att gå förlorad för att hon hamnar på efterkälken. Det ser nästan ut som hon är för snabb för sin egen kropp.. Som om hon är behängd av en latent tröghet som hela tiden måste utmanas.
Det finns också ett underhållningsvärde i att se henne spela. Hon bjuder ofta på en viss dramatik. Ding Ning kan vara ett ambulerande tivoli eller en sorgetyngd tragedi. Hon får tvivelaktiga gula och röda kort samt regelrätta servar bortdömda i plågsamma och tårfyllda OS-finaler. Offrar sig helhjärtat i duellerna, faller in i - och kilar fast fötterna i kartongbarriärer. Hon skadar sig i stora VM-finaler, vrider nackar, vrickar fötter och haltar omkring - men vinner ändå. Hon bjuder på segervrål och går fram för att tacka domare för matchen när hon i själva verket bara leder med 10-5 och har matchboll. Japp, man gillar henne, vår småsnurriga och fantastiska världsmästerska!
VM i maj. Jag tittade till det förstås, men ser det först nu egentligen. Gott att försjunka i. Efteråt. Tur också att man inte skriver på en nyhetssida. Då hade man fått sparken.
Anton Källbergs match mot Ma Long. Pulsen går igång fast jag vet hur det gick. Vilket öppningsset! Hur Anton tar för sig innan Ma Long täpper till, maler ner, kräver en ofelbarhet och perfektion som svensken inte har tillgång till. Kravet som har stressat Ma Longs motståndare i flera år nu, för han är så knäppt konsistent på högsta nivå. Men låt oss se det från den ljusa sidan, så gott vi kan.. Anton lyckas faktiskt störa The Dragon Warrior, och setreduceringen till 2-3 är en tät, koncentrerad och högkvalitativ historia, inte minst svenskens backhandspel - och det är ju inte så att Ma Long står och sover eller går på halvfart direkt. Det blir till slut 4-2 till kinesen, men en imponerande och verklighetsförankrad insats av Anton Källberg mot världens bästa bordtennisspelare.
Ma Long: The Dragon Warrior, Der Sturm,The Captain, The Dictator. Kommentatorn Adam Bobrow gillar smeknamn på toppspelarna precis som kineserna gör. Mytologiseringen av de bästa spelarna är underhållande, och fyller någon form av funktion. Beskrivningar av spelstyrkor, personligheter, rörelsmönster, energi och uttryck. En del ståtligare och mer ärbara andra. Waldner vet vi: Det evigt unga trädet. Vad har vi mer: Xu Xin: The Cloudwalker. Vladimir Samsonov: Master of Chi. Jörgen Persson: The Cobra. Oh Sang Eun: Mr. Smooth. Zhang Jike: The Tibetan Mastiff (Liu Guoliang: "When in a good time, he will bite anyone he catches. But in a bad time, he would be just like a stupid dog"). Wang Hao: The Manchurian Tiger samt The Sun Prince för (hans skinande babyface som verkar vara något av skönhetsideal i Kina).
Härlig atmosfär i hallen i Düsseldorf. Och bollen håller plötsligt bättre. Kinesiska tillverkaren Double Happiness verkar ha lyckats med ingredienserna i plastmassan. Hoppas andra följer samma recept. Slag- och spelnivå har tagit ett skutt igen. Spelarna alltmer bekväma med bollen. Bh-spelet som fortsätter utvecklas. Och de liksom framskyfflade grävskopeforehandsen och hackblockeringarna dignande av sido/under. Mot både fart och överskruv. Ma Longs. Och Koki Niwa's. Titta på japanens spelsnille och skruvfiness här.
Fler spelare:
Dansken Jonathan Groth slog ut den duellstarke nigerianen Quadri Aruna. Groth kniper två set mot Koki Niwa i matchen efteråt. Man gillar dansken, en good guy som utstrålar seriositet. Han verkar noggrann och spelar ett väldisponerat och taktiskt spel. Men ibland - primärt baserat på hans uppsyn vid bordet - tycker jag att man anar en viss stränghet i det seriösa. Tänker han för mycket? Strategisk koll som tar energi - och han liksom tappar sin högsta nivå en smula. Önskvärt - något mindre tanke? Mer tillit till strategi och skills, mer "go with the flow".
Timo Boll hade lyckas samla ihop sig inför sitt kanske sista VM på toppnivå. Når kvartsfinal mot omutlig Ma Long, men faller med flaggan i topp. Och på tal om om looks. Såg Timo inte väldigt stramt tysk ut i sin frisyr? Ett eller annat Adolfskt över honom? Frissan som underströk hans ambition.
Tomokazu Harimoto, den 13-årige lille supergossen som slår ut landsmannen och världssexan Jun Mizutani. Harimoto är sannerligen ett fenomen, men Jun Mizutani såg spak ut, långsam, flegmatisk, var uppenbarligen oförberedd inför uppgiften. Harimoto följde upp med seger mot lynnige Slovaken Pistej innan han stoppades upp i kvartsfinal mot en styck tung och orubblig Xu Xin. För väl. Nån måtta får det vara på framgångarna för Harimoto.
Europamästaren, fransmannen Emmanuel Lebesson - som alltid får mig att tänka på gamle Patrick Chila - förlorar 0-4 mot fairplayrumänen Ovidiu Ionescu. Men Patrick Chila.. Brrrr.. Traumatiskt minne från VM i Göteborg 1993: Singelspelet. Första omgången. Regerande världsmästaren Jörgen Persson får stryk i tre raka i klassisk ångestmatch mot kryllig bollsnål fransman. Jörgen refererar långt efteråt till mötet som "de värsta 50 minuterna i mitt liv". Hoho.. Då har man kanske inte prövats så mycket i livet ännu, men jag minns faktiskt också de där tre förlustseten 14/14/17 som särskilt förfärliga. Alla grusade förhoppningar. Han skulle ju vinna VM på hemmaplan, eller i a f stå i en final. Vad man led med Persson. Han försökte. Och försökte, men inget ville sig. Jag tror jag har matchen inspelad. En mardröm från början till slut. Nej, från VM 1993 minns man hellre att Sverige tog hem lagtävlingen, besegrade Kina med 3-1 i final. Jörgen spelade strålande och besegrade den blockeringsstarke "lille köttbullen" Wang Tao i en fantastisk match.
Koreanen Lee Sangsu fick ett rejält genombrott. Besegrade Zhang Jike (4-1) och Samsonov (4-0), och nådde semifinal där han fick stordäng av Fan Zhendong (4-0). Ma Long segrade med samma siffror över Xu Xin i sin semi. Och vi fick en sanslöst dramatisk VM-final där världsettan och världstvåan gjorde upp i en alldeles egen dimension.
Inte kan man släppa Miu Hiranos vilda framfart i Asian Championships. I sammandrag: Finalen mot Chen Meng, semifinalen mot Zhu Yuling och kvartsfinalen mot Ding Ning.
Chinese journalist: Coach Kong Linghui said that Miu Hirano is our #1 enemy, and her technique is very advanced. We (China) invited Hirano to play in our Super League last season and it have helped her tremendously. Do yo think that was a wrong decision and will we continue to do that?
Coach Liu Guoliang: As for Hirano playing, I have not paid much attention until ATTC-team Final. So after I seriously watched her play - and I really think she is much better player than I imagined. Last year I know she got the World Cup Title, but I did not really watched any of her matches. I think she got the World Cup Title because we had none of our players in the tournament. But this time I think she is a serious contender. In the singles of Asian Championships she was able to recover from 0-2 against Ding Ning and win. Then she was defeating our top players Zhu Yuling and Chen Meng, both 3-0. This is not a lucky coincident. Miu Hirano really got her things together, has solid skills, and have been in hard training. So coach Kong analyze is correct: Hirano has advanced skills, not only in one area of her game, but good balance in her overall performance. I think she surpassed all the japanese players we know so far, and clearly challenging ours. We need to look att this objectively. She is only 17 years old so there is room to grow - on the other hand - don't forget that we have room to grow too. We have touting the slogan "give female player man-like skill/style" but we failed. I will say we did not have enough improvement in that direction. Hirano was controlling the game, including a lot of attacking strokes. Also, her strategy and fighting spirit. Hirano is awesome. Her personal coach, and Super League coach both are Chinese. They have great influence on her game and it has helped her a lot. This involves strategy and skills. You can see those are the results of specific training. Hirano won World Cup, was inited to Chinese Super Leauge and now won the Asian Champion Title. But we know there is a Chinese coach behind this Japanese super hero. We should be proud of that, as table tennis nation. We don't need to panic because she is "made in China". We should be able to recover from this slump by doing closed training and improve our own skills. When we were talking "train female players to have man skill" some old school voices was saying: "We are #1, why do we need that change? This time is a great opportunity to sound the alarm. We need to change, or we will perish. Thank you."
Spännande och omvälvande dagar i Wuxi, en stad med nästan fem miljoner invånare som ligger vid kusten i provinsen Jiangsu i östra Kina. Stadens kraftiga ekonomiska tillväxt gör att den ofta kallas "Lilla Shanghai".
Nåväl.. Till Lilla Shanghai kom för några dagar sedan lilla Miu Hirano för att spela pingisi stora Asian Championships - och resten av historien är som saga och fantasi. Det som inte kunde hända - har nu hänt! I kvartsfinalen (på sin 17-årsdag!) slog japanskan ut världsettan Ding Ning (3-2). I semifinalen besegrade hon världstvåan Zhu Yuling (3-0) och i finalen världsfemman Chen Meng (3-0). Man kan tycka att ordningsföljden borde vara omvänd, men det hade nog inte spelat någon roll. Vilken sanslös framfart Miu Hirano hade i den här turneringen, och hennes lycka visste inga gränser efter segern. Hon sprang själaglad runt i hagen, bugande och bockande på japanskt vis. Hennes coach Baba Mika med sin sympatiska utstrålning var alldeles tagen av sin unga adepts prestation. De bevekande glädjescenerna mellan henne och Hirano i pingishallen i Wuxi har säkerligen vevats ordentligt i japansk tv det senaste dygnet. Ta en titt på videon nedan. Det är ett kort sammandrag på runt 14 minuter från japanskans tre mycket drivna och rebelliska uppgörelser med överheten. Håll i hatten, för det går undan.
Jag läste i någon artikel om att man för drygt ett år sedan företog sig en kursändring med de japanska damerna. Inledde en serie individuella omläggningar av spelsätt, slagteknik och rörelsemönster. En slags totalrenovering av varje spelare. Hirano svarade bäst av alla på denna. Så pass bra att även tränarstaben uttryckte stor förvåning: "We were shocked by Hirano's rapid progress in just one year", I fjol tog hon på seniorsidan hem Polish Open och World Cup (där i frånvaro av kinesiskor). I januari blev hon Japansk mästarinna för första gången, besegrade Kasumi Ishikawa i finalen. Hon har haft en ruggig utveckling under det senaste året. Just nu är hon rankad elva i världen, men efter den här tävlingen lär hon skutta in en bra bit på topp-10. Hirano har under säsongen spelat för Ordos Team i Chinese Super League, tillsammans med bl.a. Singapores Feng Tianwei. Japanskan har haft en tuff resa i ligan, men fått lära och lira mot de allra bästa vilket förstås bidragit till hennes nya nivå.
Jag vet inte om de tre kinesiskorna var en smula nedtränade inför VM - de såg bitvis aningens sega ut. Men det är ingen tvekan om att Hiranos spelstyrka och snabbhet gjorde att man upplevde dem som ovanligt "långsamma". Och ovanligt osäkra. De var inte på något sätt ofokuserade, men verkade förbryllade över japanskans kvalitet, ja liksom förvånade - och under matcherna växte det där till både fruktan och frustration. Tydligt så.
Miu Hirano har en kolossal frenesi i sitt spel - och visade en imponerande jämnhet under det här mästerskapet. Hon möter bollen tidigt - inte helt olikt Liu Shiwen - och spelar fruktansvärt aggressivt. Japanskans backhandspel gav många poäng eller öppnade upp för varierade och svårlästa forehandattacker. Hon lyckades dyrka upp kinesiskorna i duellerna. Attackerade energiskt och välplacerat med växelvisa winners i båda hörnen, ofta långt ut, men även raka vägen - använde sig verkligen av hela bordet. Japanskan rör sig effektivt och samlat med kroppen, kommer rätt till det mesta. Hon täcker upp mitten väl, glider blixtsnabbt över till forehand och hinner forma backhand från samma position. Allt går så fort. Hennes servar är ett kapitel för sig. Hirano står i mitten av bordet när hon anlägger dem (för att hon är kort i rocken och lätt behöver kunna nå ut på kanterna). Hon har en bra variation i placering och tempo - och väl dold skruv som ställde till omåttligt stora problem för både Ding, Zhu och Chen. Och återigen - japanskans extrema driv vid bordet, det rasande tempot. Tidigare när jag har sett henne i Chinese Super League har den där ständigt höga växeln inneburit en hel del enkla misstag, men inte nu. Hon var kassaskåpssäker - och hade med sig lite flyt också. Ett så intensivt och dominant styrande från den här lilla människan (1,56 cm lång, 45 kg.). Kinesiskorna fick inget andrum alls.
Det ska bli intressant att följa japanskan i VM, lika intressant att se hur Ding Ning & Co hanterar henne vid nästa matchmöte. Det borde finnas en del taktiska förändringar att göra. De kinesiska toppdamernas returspel kunde varit mer distinkt, skären kortare, smartare och mindre bladdriga. De egna öppningarna mer pregnanta och välplacerade. Vägen måste vara att försöka plantera in en större variation i spelbilden mot den här furiöst attackerande japanskan. Gärna öppningar med mer skruv - loopar i låg fart med lägre båge som inte bara låter sig knyckas hårt tillbaka - men som kan öppna upp för välriktade attacker och en genomtänkt offensiv. I de här tre matcherna var det mest japanskan som stod för finessen, inte minst från backsidan där vi såg smarta överraskande utvikningar och några "boomerangskär" i "fel hörn". Japanskan söker och ser intuitivt och naturligt var hon bäst ska placera bollen och motståndarna hamnade gång på gång i obalans. Frapperande lätt gick de i tempofällan där bara panisk flykt och ihåligt försvar stod att finna.
Man har i Kina att analysera Hirano mer grundligt nu. Så ska det nog lösa sig. Bättre beslut krävs i stundens hetta som kan bryta av Hiranos fartfyllda aggressiva pingis - och även framkalla de enklare misstagen från henne igen. Men den här gången gick det inte. Kinesiskorna blev faktiskt fullständigt överkörda av Hirano som spelade sitt livs absolut bästa bordtennis.
Miu Hirano blev därmed den yngsta spelaren någonsin - och den första japanskan på tjugo år - att vinna Asian Championships. Tidigare japanska mästarinnor är Chire Koyama (1996) Tomie Edamo (1974). Tävlingen har annars uteslutande vunnits av kinesiskor. År 2005 hissades förvisso Hong Kongs flagga högst då Lin Ling vann, men det berodde på att hon hade bytt nationalitet. Samma Lin Ling tog år fem år tidigare hem tävlingen för sitt moderland. Asian Championships spelas vartannat år sedan 1972. Singel, dubbel och lag.
Idag är det den 6 april vilket betyder World Table Tennis Day som firas med event och engagemang på alla nivåer runt om i världen. Jag drar mitt strå till stacken genom att uppmärksamma en animerad tv-serie med pingistema (medveten om att jag därmed konserverar bilden av mig själv som nörd och notorisk bordtennisevangelist).
Masaki Yuasa´sPing Pong - The Animation (2014) är en välfunnen och underhållande coming of age berättelse om några individers livs- och pingisresor. Vi följer Makoto "Smile" Tsukimoto, en innesluten och deppig 16-åring som mobbats under uppväxtåren. Han kallas "Smile" för att han aldrig skrattar och "Robot" för att han har svårt att visa känslor. "Smile" är en skicklig defensivspelare med brillor (deff med glasögon får väl anses vara en bt-stereoptyp som ändå har en viss relevans!)vars segervilja ibland hindras av hans medkänsla inför sina motståndare - t. ex. när han spelar mot sin gode vänYutaka "Peco" Hoshino- som alltid funnits där som hans beskyddare, hjälpare och hjälte. "Peco" är raka motsatsen till "Smile" - en offensiv glappkäftande slarver och kaxig supertalang med naiv självbild och gott hjärta. Han dövar sitt oroliga sinne genom att tröstäta chokladkakor och sörpla läskeblask. Dessa båda ungfrön tränas av två kedjerökande åldringar i 70-årsåldern: Den kloka, men något sträva fru Tamura som förestår den pingis-dojo där de båda började spela som barn - och Joe “The Butterfly” Koizumi, som är en passionerad och tankfull tränare i Katase High School Team.De ärrade gamla coacherna har inte bara tigerkoll på sina adepters spel, men även deras själsrörelser, vänskap och inbördes rivalitet.
Narrativet vävs främst framåt genom "Smile" och "Pecos" utveckling som individer och spelare. "Smile" förvandlas i takt med sina framgångar till en odräglig egoist medan "Peco" åker på pumpen i en viktig match, tappar allt självförtroende och hamnar på dekis. Ställda inför svårigheter har båda rejäla livsresor att göra. Det finns ytterligare några tongivande karaktärer. En är kinesen Kong Wenge som har skickats/deporterats till Japan för att spela efter att ha förlorat sin plats i det kinesiska toppskiktet. Kong Wenge utstrålar en air av självförtroende som motsäger hans känslor av skam och förbittring över den degraderade positionen. En annan huvudfigur är Ryuichi "The Dragon" Kazama - en stjärnspelare från det rivaliserande och mer resursstarka Team Kaio. Hans förhållningssätt till bordtennisen döljer ett smärtsamt förflutet. Hans far lärde honom att spela pingis med glädjen som drivkraft, men förutsättningarna ändrades när fadern dog. Sedan dess har Kazama varit drillad i en resultatinriktad verksamhet där förluster är förbjudna, och att visa sårbarhet och svaghet är en dödssynd. För den vuxne Kazama - som är kapten i Team Kaio - har präglingen haft en hög kostnad: Stjärnan blir emellanåt försänkt i svår melankoli, drabbas av ångestattacker och kämpar med frågan om vem han spelar för, vem han egentligen är.
Karaktärerna kan initialt tyckas vara platta och klichéaktiga, men fördjupas snart. Storyn funkar och växer fram i en märklig mix av övertydlighet och ett lite styltigt, nästan hemlighetsfullt berättande. En del svårtydda personkopplingar tenderar att förvirra i den tempofyllda och hårt koncentrerade berättelsen, men tillför också ett visst mått av utmaning. Det finns flera goda anledningar att låta sig bevekas av Ping Pong - The Animation. Pingisreferenserna skildras trovärdigt, inte minst en del materialmässiga detaljer. Varje match har också sin egen emotionella och visuella värld och är underhållande i sig med tokexpressiva sekvenser och ett intensivt bildbombande. Den ymniga symboliken är kanske i mesta laget ibland, men den ingår i animepaketet och verkar vara ofrånkomlig i genren. Kärleken till sporten förmedlas med humor - som när en spelare tidigt i serien blir utslagen ur en tävling av den fullständigt överlägsna "Smile". Killen blir helt knäckt, slutar med pingisen och börjar resa runt i världen för att finna mening med livet igen. I sista avsnittet återkommer han hem. Sitter som en solbränd men olycklig backpacker i en stol på läktaren i pingisstadion och blir alldeles betagen av det vackra spelet. Han utbrister till sig själv, och till bordtennisen: Holy damned - I Do like this sport.. And I left you.. And wandered the world.. Searching for where I belonged.. But all this time.. The answer was You! Sedan gömmer han gråtande sitt ansikte bakom händerna och kikar vidare på matchen mellan fingrarna. Med tårarna strömmande nedför sina kinder kvider han fram: I'm So sorry, Table Tennis! My perfect Queen, will you foregive me? Can't we just start over? I swear - I'll never leave you again!
Den största behållningen har man av de tre sista episoderna. När den stora turneringen - The Championship - ska avgöras förtätas dramat. Protagonisterna utkämpar inte bara en kamp mot varandra men i hög grad också mot sig själva. Berättelsen kommer att handla om att utmana rädslor, läka sitt förflutna och landa på friskare plats i livet. Patetiken är omfattande, men inte utan giltighet. Mer än en speedad sportanime har vi plötsligt en livsklok historia om existentiell mognad. Mot slutet vässas bildspråket med symboliska partier och skissartade slowmotionsekvenser som förstärker upplevelsen av spelarnas inre kamp. Bäst skildrat är det i den storslagna semifinalen mellan "Peco" och den plågade RyuichiKazuma där den senare genomgår en regelrätt katharsis och når försoning och frigörelse långt bortom frågan om vinst eller förlust. Och "Peco" blir - trots sin ickeperfektion - en karaktär som i sin rätt omedvetna strävan efter utveckling förmår förändra livet för de personer han möter på vägen. Visst kan det vara all pingis som en smula grumlar mitt kritiska öga när jag nu funderar över den här tv-serien, men jag måste gilla den nära nog terapeutiska kvaliteten som återfinns i storyn. Den får också en buddhistisk twist genom Kazamas slutliga "upplysning" i semifinalens slutskede. Stjärnan är aggressivt segerstinn och vill vinna till varje pris, men det är "Peco" som vinner eftersom han älskar själva handlingen att spela - och allt eftersom matchen fortgår lyckas han befria Kazama från sin bur, dra upp honom ur hans mörka källarvalv genom den högoktaniga bordtennis de skapar tillsammans. Den förlorade innebörden återfås. Meningen återskapas. Båda spelarna ges vingar. Kazamas tankemonolog under matchens slutskede säger det mesta:
All of my cells are singing out with joy. Faster they command me, faster!
My concentration is a force shutting out the world.
As I speed up - reality around me slows to a crawl
Yet he ("Peco") keeps learning and growing like a sponge.
I explode in to motion but I'm steadily being outpaced.
I feel myself being left behind.
Its becoming obvious who the better player is.
And yet I don't feel anxious.
I'm striking with all I got,
Reacting with all I am. There is no time to be afraid.
This is as far as I go, hero ("Peco").
My wings can´t take anymore.
Will you bring me to this place again?
I'll get it now: All of my cells are singing out with joy.
I'm being outpaced, but don't feel anxious.
There is no time to be afraid! There is no need to be afraid!
I like this place.. It's glorious!
Ping Pong - The Animation - utsedd till "Animation of the Year" vid Tokyo Anime Awards (2015)- bygger på Taiyo Matsumoto's mangaalbum Ping Pong (1996-97) som också blev långfilm (2002) i regi av Fumihiko Sori. Denne vann Best Director' prizepå Japanese Academy Awards för filmen, som var hans debut. Det måste ha varit ett dåligt år för japansk filmkonst för Ping Pong (the movie) är inte så jättebra. Däremot hamnar den här animerade tv-serien liksom seriealbumet mer rätt. Ping Pong - The Animation består av 11 episoder och hittas dubbad på engelska här. Vill man se den med originalspråk och engelsk text så ligger den på animeportalen Chrunchyroll, men då får man räkna med reklam stup i minuten om man inte pungar ut med ett premiumabonnemang på 79kr/månad. World Table Tennis Day
